idajornholm

Hejhej!

Viggo är nu 5 ½ månad, men skulle egentligen nyss blivit 4 månader.
Han tuggar på allt, även mig, och jag börjar känna att det är väldigt skönt att tänderna inte tittat ut än.
Han har fått lite fastare sovrutiner och somnar lite tidigare, runt halv 9, och vaknar tidigare. Visserligen hade jag gärna sovit till 9-10 på mornarna, men det är ju faktiskt skönt att komma upp tidigt och att ha samma rutiner som Tobbe.
För han går ju också och lägger sig så tidigt, och om vi ska få nån tid tillsammans när barnen sover, så måste barnen somna tidigt :)
Men Casper är gärna uppe länge, och är ganska svår att lägga.
Så de veckor vi har honom så har vi helt enkelt ingen tid tillsammans.
Ibland somnar Tobbe tillockmed före Casper.

Ibland känner jag mig så himla gammal.
Ja kanske inte som 70 år, men som mycket äldre än vad jag är.
Igår var jag på Ica och var sådär trött och lite stressad. I kundvagnen hade jag Viggo i bilbarnstolen och Casper i barnsätet.
Utseendet är ju inte heller något man orkar bry sig om riktigt. Vem ska jag vara snygg för liksom?
Så började jag prata med en gubbe i rullstol. Han hade fått en stroke för ett tag sen, tror jag. Något hade iaf hänt så att han hade svårt att prata.
Han ville att jag skulle gissa hur gammal han var, och sånt är ju alltid svårt.
Men så himla gammal såg han inte ut, och jag jämförde honom lite med min pappa och slog till på 54 år.
Han var ju faktiskt sjuk, och då kan man nog se lite äldre ut än vad man är.
Då tog han min hand och sa med ett leende att han var över 70.
Då bad jag honom gissa hur gammal jag var, och sa att han troligtvis aldrig kommer gissa rätt.
35.
Han trodde att jag var 35.
Och jag klandrar honom faktiskt inte.
Jag känner mig som 35 när jag kör runt i min volvo combi med barnen och är lite sen till dagis och funderar vad jag ska laga för middag.
Jag känner mig iaf inte som 19.
Eller inte som andra 19-åringar.
Och jag känner mig lite ensam...
Jag bor ju nu på Tyresö, där jag inte känner så många.
Och det blir mest att jag bara sitter hemma.
Det är lite läskigt, för dagarna bara flyger förbi utan att jag riktigt märker det.
En annan sak som tyder på att jag nog är ganska ensam, det är att jag kan bli glad över en sån sak som att reklamen kommer på måndagar.
Jag blir faktiskt GLAD av det.
Hur många blir glada över att få värdelösa reklamblad?

Jaja. Nu ska jag föröska hitta på något som kan förgylla min dag :)
hejsvejs.


Hittade den här bilden som togs när jag skulle gå ut på krogen med magen :)
Känns som en evighet sen.

Hej hej.

Ja, nu är det dags igen.
Jag har kommit fram till att det inte är så dumt att skriva lite dagbok ändå.
Livet är ju ändå i slutändan bara de dagar man minns, och man minns dem mycket bättre om man skriver ner vad som händer.

Viggo är nu hela 5 månader, och jag undrar vart tiden tog vägen.
Dagarna liksom flyger förbi utan att man egentligen märker det.
Vart är den där lilla plutten jag fick i slutet av sommaren, som bara var som ett litet knyte och inte kunde göra nånting?
Nu ligger han och skrattar och stoppar allt i munnen och kan rulla och har nästan kommit på hur man ska svälja den där konstiga morotspuréen mamma envisas med.

Jag har märkt att han tittar på mig annorlunda nu också.
Mer igenkännande, mer noggrant och vaket.
När man går för att hämta något, eller försvinner ur sikte ett litet tag kan han bli ledsen och orolig.
Som om han tror att man försvunnit för alltid.
Och ibland när vi t.ex sitter och äter, och han sitter i babysittern på golvet kan man titta mot honom ibland och han sitter och stirrar på mig, och när han märker att jag tittar tillbaka blir han jätteglad.
Och på kvällarna när vi ska sova ligger han också och tittar på mig och tar tag i mina fingrar med sina små fingrar.
Och så fort man tittar bort blir han ledsen.
Så vi ligger och tittar på varandra tills han somnat.
Sen kan jag lägga honom i sin säng.

Det skulle väl egentligen vara skönt att lära honom att somna själv i sin säng nu,
Men jag tror inte riktigt att Jag är redo.
Det är inte bara han som vill ha mig nära. Jag vill också ligga och mysa med honom, och det är klart att det är svårt att lära honom att sova själv om han märker att jag egentligen inte vill det, utan att jag vill att han ska ligga med mig.
Jag ska dra ut på det liiite till.
Men snart så.
Det är väl lite som att sluta röka, det går inte förrän man själv har bestämt sig.

Nu har han vaknat från sin lilla powernap, så nu ska vi nog hitta på nåt bus :)


Viggo 5 månader



En puss från brorsan




Finklädd på julafton. 4 månader



Roligt med finger i mun. 4 månader



3½ månad, och jätteglad



3 månader och stdigt huvud :)

Hejhej.

Ikväll är en såndär kväll då allt bara är fel.
Man vill inte ha mat, behöver inte rapa, har inte bajs i blöjan, och man blir hyschad och pysschad, men man bara skriker.
Ingenting hjälper, man är otröstlig.
Man provar lite olika skriktekniker.
Skrika högt och snabbt, eller högt och långa skrik.
Ibland kan man prova och låta riktigt ledsen och skrika huuuu huuuu huuääää.
Så att mamma också blir liten och hjälplös och lite ledsen.


Jaaa.
Man kan ju undra varför barn är så olyckliga ibland.
Förut trodde jag att Viggo var ett väldigt lugnt barn. Eller han var ju ett lugnt barn när han nästan bara sov hela tiden :)

Som tur är har jag nu ett hemligt vapen.
Ungefär en månad innan han kom började jag sjunga en sång för honom varje kväll.
Så gott som varje kväll ska jag väl säga.

Jag hade hittat några låtar på myspace för något år sedan, och av en händelse fick han som sjunger låtarna reda på att jag tyckte om musiken, och han gav mig hans skiva.
Idag säger jag TACK av hela mitt hjärta.
Ibland när Viggo börjat gråta i bilen har jag sjungit den, och han har tystnat.
Trodde egentligen att det var lite av en slump,
Men ikväll när han var så himla ledsen och jag provat allt, satte jag tillslut på stereon med låten på repeat och sjöng med och valsade omkring i lägenheten med Viggo i famnen.
Resultatet kom omedelbart.
Men när låten tar slut blir det en liten paus innan den börjar igen, och då kom ju gråten igen på en gång.
Men tredje gången låten spelades sov Viggo sött i mina armar, och jag kunde äntligen pusta ut.

Ett hemligt vapen är inte så dumt :)
Och nu när han sover här på soffan bredvid mig med rummet fyllt av underbar musik, jaa,
då är jag världens lyckligaste mamma.



Har ju varit lite dålig på att skriva.
Det har inte riktigt varit prioriterat om man säger så.
Och när jag väl satt mig så finns det så mycket att skriva om att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Så jag tänkte strunta i att försöka få med allt.
Men en liten kort uppdatering ska jag väl få med.

Viggo är nu 10 veckor, och väger 5,4kilo.
Han är en pigg och glad kille (för det mesta iaf ^^) och igår log han åt mig för första gången.
Han håller upp huvudet stadigt och hittar hela tiden nya ljud han kan göra.
Sover lite bättre på nätterna, men vaknar en gång för att äta, och sen brukar han vakna igen vid 5 nångång och vara vaken 1-2 timmar och sen somna om.

Jag försöker hela tiden ta vara på den tid vi har.
Inte en enda gång har jag önskat att han var äldre, eller tänkt att jag längtar tills han kan göra si eller så.
Visst kommer det bli kul när han ler och skrattar och kan sitta och stå o.s.v.
Men det får ta sin tid.
Jag är medveten om att de bara är små en gång i livet.
Och jag kommer ju inte få hur många barn som helst, så det gäller att ta vara på det här.
.

Allt får ha sin tid.

Halloj!

Det här med att få saker gjort när man har barn är ju inte så lätt.
Eller att uppdatera sin blogg blir inte så högprioriterat iallafall :)

Men nu väger han drygt 4.5kg, och de första kläderna börjar bli för små.
Inatt blir han 7 veckor, och jag tycker tiden har gått så himla fort.
Nu håller han visst på att vakna.
Han kurar ihop sig och skrynklar ihop ansiktet och knorrar. Då vet man att han är på väg o vakna, och det tycker han inte alltid om.
Det är ju skönt att sova, det tycker ju nästan alla.
Man märker att han blir piggare hela tiden, är vaken längre periodertittar och lyssnar på omgivningen och nu kan han även hålla upp huvudet.

Ja nu har han visst vaknat på sin dåliga sida, så jag måste väl göra honom på gott humör igen :)

Men här är min underbara unge iaf.

Hej!
Nu har det gått sådär lång tid sen jag skrev igen.
Viggo har hunnit bli 5 vackor gammal och väger nu 4 kilo och är 53cm lång.
Imorse väckte han mig kl 5 för att han var hungrig.
Han ammade och jag var för en gångs skull inte så jättetrött. Och det var inte Viggo heller.
Men det som gör mig så glad är att han är ett så lugnt barn.
Kl var 5 på morgonen och i vanliga fall brukar jag bara vilja amma så fort som möjligt för att kunna få somna om, vilket inte alltid är lätt om den lille har svårt att komma till ro igen.
Men imorse låg han i sin säng med ögonen öppna och bara tittade, och jag låg i min säng och tittade tillbaka.
han hmmade till ibland och viftade lite på armarana, men sen låg vi bara och tittade på varandra.

Det är sådana stunder man lever för.
De varar inte så länge, men när dom väl är där,
jaa, då är man lyckligast i hela världen.

Jag är så glad för att han inte är ett skrikigt barn,
och för att han är frisk.
Men gladast är jag för att han är mitt barn.

Men jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstått att han är här.
Nu börjar det väl smälta, men i början kändes det verkligen som om jag bara lånat honom.
Som i väntan för att mitt "riktiga" barn skulle komma.
Vilket skulle vara om två dagar egentligen.
Men han bestämde sig för att han ville ut, och då är det bara att gilla läget.

När jag nu tänker tillbaka på förlossningen måste jag ju säga att jag tycker nästan det gick för fort.
För enkelt.
Många säger att -gud va skönt att det gick så fort och smärtfritt.
Men jag hann ju inte ens fatta att han skulle komma.
Man föder ju inte barn varje dag menar jag.
På bara några timmar gick jag från att vara gravid till att inte vara gravid.
Och plötsligt var man förälder.
Plopp.
Och så var det ju massa grejer jag skulle göra i slutet av graviditeten.
jag ville ju ta de där fina bilderna på jättemagen.
Gå på vattengympa och vara superberedd på förlossningen.
Och när verkarna satte igång skulle jag bada o allt var det var.
Men nä, jag var på jobbet och sen Plopp.

Jaja.
Nu är han här för att stanna, och det är bara att njuta.
För den här tiden går ju också så fort.
Man måste njuta.
Och man måste tänka på att man njuter, och aldrig glömma den här tiden.
De är bara små en gång.
Det ska man ta vara på.



Superman! Världens starkaste.

Hejehj.
det är nu 3 veckor och 3 dagar sen Viggo föddes, och idag började Tobias jobba igen.
Det har väl egentligen varit massor av saker jag velat skriva om, men jag har varit lite lat de här vekorna, och jag känner att jag har haft rätt till att vara lat och bara ligga och mysa :)
Viggo blev iaf utskriven i onsdags, för 5 dagar sedan, och hade då enbart ammats i en vecka och klarat det bra.
Vid utskrivningen var han 51 cm lång och vägde 3050gram.

När vi kom hem från sjukhuset var han fortfarande väldigt trött, och sov hela tiden. Han vaknade bara ibland vid måltiderna, men ibland gick inte det och jag fick sondmata honom medans han sov.
Då var jag helt styrd av klockan eftersom det var viktigt att han åt med 3 timmars mellanrum som mest, och eftersom jag inte kunde vara säker på att han skulle vakna och säga till att han var hungrig var man tvungen och ställa alarm på klockan hela tiden för att komma ihåg.
Men han har blivit piggare för varje dag, och det är väldigt skönt att slippa pumpa och värma och gissa ungefär hur mycket han har fått i sig o.s.v.
Nu sköter han det själv, och man slipper oroa sig för att man ger honom för mycket eller för lite mat.

det är väldigt kul att han är lite mer vaken nu också.
Känns som att man äntligen kan lära känna honom på riktigt nu.
Men såklart har det sina nakdelar också, om man får vara gnällig förälder.
Alla som har barn eller småsyskon vet ju hur det är och vakna mitt i natten och de bara vägrar komma till ro och man schhh:ar och vaggar och myser, men inget hjälper.
Det är visserligen inte så farligt än, men ju piggare han blir desto mer ljud kommer det bli :)
Men nu är jag iaf väl förberedd känns det som.

Det är lite tråkigt för pappa och min bror har inte fått träffa honom än, för det var ju som sagt besöksförbud på sjukhuset, och sen har han varit på semsester, och sen var han sjuk och sedan låg barnen hemma i hög feber, så det har inte varit så lämpligt.
Men det har ju nästan gått en månad, och man vill ju visa upp honom :)
Men men. Tids nog får jag det.

Liten sömntuta endast 3 dagar gammal








En liten liten kille

Imorgon får vi åka hem!  : )
Hade räknat med att vi skulle få stanna här mycket längre, men imorgon får vi alltså komma hem.
Känns väldigt skönt.
Har fått lära mig göra, hmm, vad hette det nu igen,
Jaja, när man ska sondmata ska man först suga upp lite magsaft och testa på lackmuspapper för att se om sonden sitter rätt, och det känns lite läskigt men det har gått jättebra och jag känner mig faktiskt trygg med att åka hem.
Dessutom kommer vi få hemsjukvård, han är alltså fortfarande inskriven här, men det kommer hem någon ungefär varannan dag under vardagar och väger och byter sond om det behövs och ger vägledning om man undrar något.
Helt perfekt.
Tror att man nästan velat ha hembesök nån gång även om barnet varit fullgånget när det kom, bara för att kunna ställa de där frågorna som dyker upp längs vägen.
Viggo mår alltså bra, och gör hela tiden framsteg med ammningen, även om han blir väldigt trött ibland och inte orkar amma alls.
Men det beror på åldern, och när han väl orkar amma så gör han det helt rätt.

men nu kommer det nog bli ett litet uppehåll i skriveriet igen, eftersom vårat internet inte funkar hemma.
men jag återkommer med bilder och uppdatering lite senare.

Tjohej!

Hej igen.
Idag är det söndag, och inatt blir Viggo 4 dygn.
Man tappar lätt tidsuppfattningen här, och jag blandar ihop dagarna.
Men iaf, för att fortsätta där jag slutade.

Jag fick gå och lägga mig på BB och Tobias åkte hem.
Trodde att jag skulle ha svårt att somna, men utmattningen gjorde sitt och jag somnade väldigt snabbt.
men bara i två timmar. När jag väl vaknat var det kört.
Försökte somna om, men det gick ju såklart inte.
Då blev det mass-sms där jag berättade att Viggo kommit, sen var det snabbt som attans ner till honom.
Ska jag vara ärlig så är det svårt att komma ihåg vad jag gjorde och hur det var.
Allt är som i en dimma.
Det var så otroligt överväldigande alltihop, och så mycket att ta in. Tröttheten gjorde förstås också sitt.
De tre små sladdarna var utbytta mot en på foten istället, och man ser pulsen och syre-nånting på en apparat.
Den har han fortfarande på sig när han ligger själv i sin säng, annars behöver han inte den.
Men jag kommer ihåg att jag satt med honom i famnen och vi båda somnade.
Gick sedan upp och åt lunch och tog en liten powernap. Välbehövligt kan man säga.
Det var faktiskt skönt att kunna gå därifrån.

Nu känns det konstigt att säga det, och jag är glad att jag sitter och skriver nu, för jag tror att om ett tag kommer jag bara minnas den första tiden med Viggo som underbar, Såklart.
För det är den.
Vill säga att jag älskar varenda sekund med honom.
Men där precis i början var det mycket som var lite jobbigt.
Jag har hela tiden försökt få bort tankarna på att - tänk om han kommer för tidigt, och hur kommer det vara när jag får hålla honom o.s.v, för att jag visste att längtan skulle bli så enorm om man tänkte på det.
Och så plötsligt var han här, och jag var helt oförberedd.
Nä, okej, inte helt kanske, men hela händelsen vara bara så, jaa, jag vet fan inte hur man kan beskriva det.
Otroligt ÖVERVÄLDIGANDE kanske passar.
Det var iallafall ganska skönt att ha möjlighet att gå upp till BB och läsa en tidning eller ta en dusch, och samtidigt veta att Viggo är där nere, omgiven av männsikor som vet vad de gör och gör allt för hans bästa.

Samtidigt var jag otroligt stolt, som alla föräldrar är såklart.
Men jag hade fött ett barn, och barnmorskan hade sagt att jag var som gjord för det.
Tobias berättade att när de gick med Viggo till hans avdelning hade de sagt till alla att - förstföderska, 6 min 3 krystningar, Helt otroligt!
Tänk att jag klarade det så bra. : )

Men så förstås, han är ju väldigt liten...
Och något som ligger och gnager lite grann är ju,
-Varför kom han för tidigt?
Man säger ju att det inte är något man kan rå för, och det kanske det inte är.
Men av någon anledning kom han, om han bestämde det själv eller om det var något jag gjort som påverkat.
Faktum är ju att han inte kan äta ordentligt själv än, och vi skulle kankse inte klara oss själva.
Ett litet uns dåligt samvete får man när man ser honom ligga i sin säng med värmebädd och slang i näsan för sondmatning...
Men han kommer ju bli bra snart, och stor och stark :)
Men det är sådana tankar man får tampas med ibland.
Får försöka stöta bort det, och bara tänka positivt.
Uppe på BB blev jag lite avundsjuk på mammorna som gick runt med sina barn i vagnar och klarade det mesta själv,
Här på Viggos avdelning känner jag mig samtidigt väldigt lyckligt lottad.
Här finns barn som väger mindre än 2 kg, och som verkligen måste kämpa.
Viggo kan ju faktiskt göra det mesta själv, ja som att andas t.ex. Det är inte en självklarhet när man kommer för tidigt.
Det enda är amminingen, och den kommer sakta men säkert.

Men jag är fortfarande lite avundsjuk på BB-mammorna.
Ingen förutom jag och Tobias har ju fått träffa Viggo.
Mamma och min syster har varit här och hälsat på, och då får jag gå ut och möta dem, men de får inte komma in på avdelningen, och Viggo får inte komma ut.
Så det enda de har fått se är bilder.
Det är nog en av anledningarna till att man tappar tidsuppfattningen här.
Man är ganska isolerad.
Besöksförbud och telefonförbud.
Så nån gång om dagen får jag gå ut och sätta på telefonen och svara på sms.

Igår natt fick Viggo sola också.
Han var lite gul.
Fick han ha snygga glajer på sig, och så skulle han vara helt naken. så låg han där i sin säng under lampan i 12 timmar och gottade sig.
Barn som är för tidigt födda sprattlar ibland väldigt mycket.
Det är för att de egentligen borde ligga i en trång livmoder fortfarande, och all luft omkring dem kan få dem att känna sig lite otrygga.
Så när han skulle sola helt naken blev han ibland lite orolig, och då fick man bädda in honom i bubbelplast.
Han såg ut som nån slags rymd-bebis helt enkelt : )


Nä, nu får det räcka för den här gången.
Återkommer med livet på Södersjukhuset.

Tjolahej!

Nu är han alltså här.
Sitter på Södersjukhuset och skriver, och viggo ligger och sover i känguruskjortan som jag fått låna.
Efter att jag skrivit på jobbet sist tyckte jag allt var så jobbigt.
Trodde jag bara var känslig, och tänkte att fan om det ska vara såhär resten av tiden.
Om jag visste att det var på gång så skulle det vara lättare att hantera, men nu var det inte på gång (trodde jag) och det kändes på nåt sätt så meningslöst att ha ont.
Jag hade ju även fått jobba över för att servera fika till 25 tanter och farbröder från svenska turistbyrån eller nåt sånt, och när jag väl kom hem ville jag bara gå och lägga mig.
Hade börjat klocka lite, och det var ungefär 5 minuter mellan sammandragningarna, men ändå väldigt oregelbundet.
Jag tänkte att det skulle bli bättre om jag vilade lite, eftersom det blivit det två dagar tidigare.
Och om det inte blivit bättre om ett tag så skulle jag ringa förlossningskliniken.
Men så tog jag en dusch, och märkte att det kom lite lite blod, så jag ringde.
De tyckte förståts att jag skulle in och undersökas, och jag tyckte det kändes skönt, för då skulle jag få svar på att allt var som det skulle och att jag bara behövde ta det lite lugnt.
Kanske få lite medicin så att Viggos lungor mognar och lite sånt man läst om.
Men vi hade ingen brådska direkt, och kollade färdigt på en film först.

På väg in smsade jag Jonas på jobbet och frågade om han kunde ta mitt pass på lördag, för att jag var på väg in till sjukhuset men att det inte var dags, men att jag trodde att de inte skulle vilja att jag jobbade i helgen.
I torsdags skulle jag egentligen storhandlat, och sen skulle jag och Tobias på IKEA.
I bilen frågade han om jag trodde att jag verkligen skulle orka handla imorgon.
Jaaa, jag får bara ta det lite lugnt svarade jag.
Så kom vi in på förlossningskliniken, och de sa att de skulle göra en liten koll då.
Så ungefär kl 21 har jag en apparat på magen som mäter sammandragningarna, och en som kollar Viggos puls.
Efter ytterligare en timme kommer en doktor och ska göra ett ultraljud för att kolla vart han har huvudet.
han frågade om jag visste hur han låg, och jag sa att han låg med huvudet neråt, och att han gjort det några veckor.
han såg väldigt förvånad ut och sa att han först inte trodde det var huvudet han såg, för det var väldigt långt ner.
Så sa han att det troligtvis var en förossning på gång inom den närmsta tiden.
Jag tänkte den närmsta tiden som inom några dagar kanske, inte som någon timma.
Så gjorde han en vaginal undersökning också, och så säger han plötsligt att jag var öppen 6-7cm.
Då började jag inse att jag höll på att föda barn. NU.
Så tilltog sammandragningarna, och vid 23-tiden var de regelbundna och starka. då var det 8 cm.
De frågade om jag ville ha lustgas, men jag tackade nej.

Kl 00 var jag öppen ytterligare, och de sa att det är den sista cm som är jobbigast, och jag provade lustgas.
Men det kändes som en riktigt dålig och  okontrollerad fylla, så jag blev tvungen att kräkas.
Det var ingen höjdare att ha sammandragningar, någon som sitter och stirrar in i ens vagina och kräkas samtidigt, men jag kommer ihåg att jag nästan skrattade till lite då för att kräkset smakade så mycket banan och nyponsoppa.
Barnmorskan sa att hon var imponerad över hur jag hanterade allt, och sa att jag var en såndär ovanlig kvinna med mycket hög smärttröskel.
Det kändes ju bra, men nu började det bli väldigt jobbigt, och jag kände mig väl inte som världens starkaste.
Längtade efter att vattnet skulle gå, för hinnan var otroligt spänd, och dom skulle ju vara på och pilla på den hela tiden när jag hade sammandragning.
Obehagligt kan man säga att det var.
Så ungefär 00.45 brast äntligen hinnan, och det plaskade till i hela rummet.
Det var allderles strax dags att krysta, och 00.55 var det bara att ta i från tårna.
Jag kände genast att huvudet var på väg, och barnmorskan sa att man såg hår.
Nästa värk, och halva huvudet var ute, och vid den tredje så sa det plopp.
01.01 var han ute, och jag kunde inte fatta att det var han.
Jag skulle ju storhandla imorgon.
Tobias och jag grät lite.
Bara lite, och jag som trodde jag skulle storböla.
Men det var så svårt att förstå.
Så gick Tobias iväg med honom, för han var tvungen att vara på avdelningen för för tidigt födda.
Kvar låg jag, som i chock, och efterbörden skulle ju också ut.
Började frysa och skaka i hela kroppen.
Jag hade precis fött barn.
Men doktorn och Tobias kom tillbaka med Viggo, så att jag fick hälsa ordentligt.
Han låg på mitt bröst och var så liten så liten.
Men han var tvungen att tas tillbaka ganska snabbt, och jag protesterade inte.
Även om jag bara ville hålla honom så visste jag att det var det absolut bästa om han fick komma tillbaka och få den vård han behövde, om han behövde någon.
han var ju alldeles för tidig, alldeles för liten.

Så syddes jag ihop för det hade brustit lite lite, och sen fick jag duscha.
Stog och skakade i duschen, för att jag frös så mycket.
Men det var förbaskat skönt.
Jag och Tobbe fick lite fika, och sen fick jag åka i rullstol till Viggos avdelning.
Han var lite kall och låg på värmedyna, och hade 3 pyttesmå sladdar på bröstet som kollade puls och syre och sånt.
Det var första gången jag fick hålla i ett spädbarn, och det var mitt barn.
Viggo var såklart tvungen att stanna där, och jag fick rum på BB som ligger två våningar upp.
tobias åkte hem för att sova nån timme, för han var tvungen att åka till jobbet dagen efter.

Men nu är det dags för Viggo att äta, så jag får fortsätta en annan gång.

Hejhej!
Har inte skrivit på ett tag då vi inte haft någon dator, men nu passar jag på när det är lugnt på jobbet :)
Igår var jag på mitt första pass vattengympa för gravida, och jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad över vad det innebär.

Lungt och fridfullt, avslappning, mys.
Det här är bilderna man oftast får se, men det stämde inte riktigt överens med hur det egentligen var.
Tänk er istället 15 höggravida kvinnor i 30-årsåldern i en liten pol skutta omkring med skumgummihantlar och stånka och stöna och skvätta vatten.
Eller stå och få instruktioner om att vi ska knipa till max ända från analen till urinröret.

Inte för att det var dåligt på något sätt, absolut inte.
Jag blev bara aningens förvånad.
Kunde inte låta bli att skratta lite åt oss när vi trampade runt där i vattnet, och tänkte att det måste se väldigt komiskt ut hela grejjen.
Men det var väldigt skönt att få röra lite på sig annat än att bära kartonger och matkassar och släpa barnvagnar och allt som vardagen hör till.
Men sammandragningarna är förståts lite jobbiga.
Men de kändes inte lika påfrestande i vattnet.

Men jag kanske ska köra en kort uppdatering över sista tiden då, eftersom jag varit bort ett tag.
Det största som har hänt är väl egentligen att vi nu har flyttat och bor i vår nya lägenhet.
Flytten var väldigt jobbig och påfrestande, dels för att Tobias var på semester i Europa den veckan, och dels för att det blev så försenat.
Vi skulle egentligen ha haft tillgång den 1a augusti, men så sa hon att hon gärna ville ha helgen på sig också, och det gick ju bra, för jag jobade då.
Men jag räknade iaf med att det skulle stå tomt på måndagen, men så blev det inte...
Jag ville ju såklart få ut henne så jag kunde börja måla och fixa eftersom jag tagit ledigt hela den veckan.
Så jag erbjöd mig att hjälpa till och körde grejjer o lite sånt.
Det var iaf väldigt struligt allting, och trött blev jag.
Nu är jag också trött och har sammandragningar hela tiden, så jag får nog fortsätta en annan dag...

Men jag kan ju kort berätta att jag och Tobias förlovade oss kvällen när han kom hem den 7e :)

Och att den sk, slemproppen, en slempropp helt enkelt som sitter i livmoderhalsen, lossnade i förrgår.
Hade klagat om sammandragningar på jobbet hela dagen, och när jag kom hem började jag blöda och slemma.
Mysigt. ^^
Sen kom sammandragningarna oftare, ungefär med 10 min mellanrum och gjorde ont som satan. då blev jag lite orolig och tänkte nästan att jag skulle föda för tidigt.
men efter några timmar blev det bättre igen, och jag fick sova lite på natten.
Ringde barnmorskan dagen efter, och hon tyckte jag skulle ringa förlossningskliniken.
Trodde jag skulle bli avfärdad, vilket jag såklart blev, men ändå så skällde de lite på mig för att jag inte ringt på kvällen.
Varför ska man göra det om man bara blir avfärdad kan man tänka..
Idag har jag också haft mycket sammandragningar, även nu med 10-15 min mellanrum, och det gör det lite svårt att jobba.
Men vi är redan lite underbemannade här på jobbet, och på mitt konto är det tomt, så jag skulle verkligen behöva jobba de här sista 2 veckorna, även om det blir jobbigt.
men vi får se vad som händer. Går det så går det.
Jag skulle gärna ligga hemma och mysa och klappa magen hela dagarna, men det blir man ju inte rik av :)

Hejhej!

idag går jag in i V.32 och har 62 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det känns som om slutet börjar närma sig, även om tiden nu plötsligt har börjat maska sig fram.
De senaste veckorna har gått fort, men nu börjar man räkna dagar igen.
Magen börjar bli stor, fast det har jag ju alltid tyckt, men nu börjar den bli stor "på riktigt".
Jag har även fått foglossningar och har satans ont i ryggen.
Nu är jag verkligen den där gravida kvinnan som vaggar sig fram och säger ojojoj och blir anfådd för ingenting.
Den där gravida kvinnan jag på något sätt inte trodde jag skulle bli.
Jag har varit lite naiv och tänkt att jag är "ung och stark", jag kommer säkert inte få så mycket problem.
Nu när jag fått det motbevisat så börjar en liten liten oro att gro inför förlossningen.
För där har jag också försökt tänka positivt och att det kommer säkert bli bra, och jag tror att jag kan hantera smärta hyffsat och hur jobbigt det än är så går det ju över. o.s.v  o.s.v.
Men nu när jag vaggar fram med min onda rygg så börjar jag tvivla lite.
Jag är kanske inte så stark som jag trott....
men men.
Jag ska fortsätta tänka positivt så gott det går.

Här är en bild på magen i alla fall
.

Barnet är ungefär 40 cm långt och väger ca 1500g.
var hos barnmorskan igår och fick veta att han fixerat huvudet i bäckenet, och att han troligtvis kommer stanna så.
Så det blir inga fler kullerbyttor, vilket är ganska skönt, men desto fler sparkar mot revbenen, vilket inte alltid är trevligt.
Jag har märkt att han är vaken och aktiv under längre och längre perioder nu också, och det kan vara väldigt sprattligt i upp till en timme.
Sammandragningarna kommer oftare och oftare också.
Minst en gång i timmen, och på kvällarna oftare.
Har varit lite orolig för att det ska vara ett tecken på en för tidig förlossning, men barnmorskan sa att det inte var någon fara så länge det inte kändes som kraftig mensvärk ungefär.
Men ibland gör det ju ont, men hur ont får det göra utan att det är någon fara?
Det är lite förvirrande :)
Men jag tror ändå jag skulle märka tydligare om det var något som var fel.

Nu är vi i allafall på gång att flytta, och det är grejjer och kartonger överallt och det är väldans svårt att hålla koll på vad som är vart.
Sen måste man ju sätta sig in i vilket elavtal man bör skaffa, och vilken hemförsäkring o.s.v.
Huvudet är fullt av grejjer, och det jobbigaste är nästan att jag känner att jag har svårt att hjälpa till med många saker.
De flesta säger att gud va skönt det måste vara att flytta när man är gravid och slippa bära, det är ju världens bästa ursäkt.
Men jag känner mig mest handikappad och ivägen när jag inte kan hjälpa till, och oftast kan jag inte låta bli att bära nån kartong eller så, även om det inte alls känns bra i ryggen och jag vet att jag borde låta bli.
Men det är FRUSTRERANDE att behöva stå bredvid och titta på när någon annan bär...
Jaja, det känns skönt att veta att nån gång i närmaste framtiden så kommer vi ha fått ordning på det mesta, och vi kommer förhoppningsvis ha ett hem att komma hem till och känna att,
ahh, Va skönt de e o komma hem :)

Idag går jag alltså in i V.30
När jag tänker tillbaka några månader så minns jag hur oändligt långt borta jag tyckte att V.30 var.
Nu är jag här, och det är bara 76 dagar kvar till beräknad födsel.
Fast nu tycker jag att det känns oändligt långt borta :)
Det är lite konstigt det här.
Man kan liksom inte bestämma sig för om man tycker tiden går fort eller långsamt.
Det känns som att det går fort när jag tänker på att om ungefär 10 veckor har jag mitt lilla barn i famnen, och kommer då att vara förälder i resten av mitt liv.
Då är 10 veckor plötsligt ingenting.
Men sen tänker jag på hur tungt det börjar bli, och att sammandragningarna kommer oftare och blir kraftigare, och att det kommer bli värre.
I tio veckor till kommer jag gå och vagga och vara konstant kissnödig och osmidig med värk i fötterna.
Då känns 10 veckor som jättelänge.
Men hursomhelst så går dagarna framåt, vare sig jag tycker det går fort eller långsamt, och dagen D närmar sig.

Viggo sprattlar runt i magen, och lever lite sitt eget liv därinne.
Tobbe brukar roa sig med att rita på min mage, och den lille verkar reagera extra mycket på pennornas svepande över magen, för då brukar han alltid peta tillbaka från insidan.
Då känner man att familjen är nära, och jag längtar efter att få se honom.
Jag önskar att jag kunde göra det.
Få gå på ett till ultraljud och få se hur stor han har blivit.
Men allt har sin tid, och om lång/kort tid kommer jag snart få möjlighet att titta på honom så mycket jag vill.

Just nu har jag min första semesterdag och sitter ochbevakar blocket.
Två intressanta lägenheter lades upp igår, och jag ringer och ringer, men de svarar inte.
Har även fått ett till erbjudande via mail, men den känns som i dyraste laget.
Men det skulle vara så skönt om vi bara fick det här med bostad löst, så att jag den här sista tiden kan lägga all energi på att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra.
För just nu känns det ju såklart extra viktigt att må bra och inte ligga och oroa sig.
Hur upplever Viggo min stress?
Näe, jag skulle verkligen bli glad om vi bara fick nånstans att bo.
Och pappa också.
Var hemma hos honom och åt lunch igår, och sa lite försiktigt att om vi inte hittar något innan barnet kommer, ja, då får jag nog flytta hem igen.
Han skulle ju såklart aldrig säga nej, men han är väl inte jättesugen på att ha oss boende där.
Det är ju det som är det fina med att bli morfar kan jag tänka mig.
Man får göra det där roliga med barnen, och att vakna på nätterna slipper man.
Det har han ju säkert fått göra tillräckligt många gånger kan jag tänka mig :)

JAHA, nu fick jag tag på de som lagt ut annonser.
Många hade ringt, såklart, men de tog våra uppgifter och skulle höra av sig om det var intressant....
bajskorv, säger jag.
Men vem vet, de kanske känner att en stackars bostadslös småbarnsfamilj är de perfekta hyresgästerna.

Måste bara visa den fina overallen jag har beställt :)
kunde bara inte låta bli.

Hej.
Igår var jag hemma hos min syster inne i stan och hälsade på.
Åt pizza och kollade på tv och tog det sådär riktigt lugnt.
Det var skönt.
Kl 23 stog jag vid bussen vid södra station och väntade, och brevid mig stog två jämngamla tjejjer och delade på en cigarett. Dom hade klänning på sig, och högklackat.
De skulle ut på äventyr i stockholmsnatten.
Själv stog jag där och hade ont i fötterna och en kofta på mig som bara räckte över halva magen.
Jag skulle inte ut på äventyr, jag skulle hem och lägga mig och vänta på Tobias som jobbat över.
Skönt när man är gravid kan man tänka.
Men ändå så blev jag lite avundsjuk.
Jag kände att jag ville ta en paus från graviditeten. Stå och röka med dom i högklackat och undra vilka människor jag skulle träffa ikväll.
På bussen var det ännu mer folk.
Det var fortfarande varmt, sådär som det kan vara nu på sommaren.
En svag parfymdoft, en liten gnutta alkohol och glada människor fyllda av förväntan för vad kvällen kommer att ge.
På gatorna rörde sig människor, och det kändes som att staden utanför levde.
Själv skulle jag hem och lägga mig.
Fick inte glömma att ta järntabletter och c-vitamin.
Då kanske jag inte skulle vara så trött på jobbet imorgon.

Vi fick inte huset heller.
Vi skulle få hyra ett hus ute på tyresö.
Vi var nästan säkra på att det skulle bli så, men icke.
Nu är det bara drygt 10 veckor kvar till beräknad födsel, och vi har ingenstans att bo.
Eller det stämmer ju kanske inte helt, vi kommer ju inte bo på gatan.
Men vi har inget HEM.
Det ligger och gnager.
När jag vaknar på nätterna har jag svårt att somna om för att jag ligger och tänker på det.
Det är helt enkelt jäkligt svårt att hitta boende..