idajornholm

Nu är han alltså här.
Sitter på Södersjukhuset och skriver, och viggo ligger och sover i känguruskjortan som jag fått låna.
Efter att jag skrivit på jobbet sist tyckte jag allt var så jobbigt.
Trodde jag bara var känslig, och tänkte att fan om det ska vara såhär resten av tiden.
Om jag visste att det var på gång så skulle det vara lättare att hantera, men nu var det inte på gång (trodde jag) och det kändes på nåt sätt så meningslöst att ha ont.
Jag hade ju även fått jobba över för att servera fika till 25 tanter och farbröder från svenska turistbyrån eller nåt sånt, och när jag väl kom hem ville jag bara gå och lägga mig.
Hade börjat klocka lite, och det var ungefär 5 minuter mellan sammandragningarna, men ändå väldigt oregelbundet.
Jag tänkte att det skulle bli bättre om jag vilade lite, eftersom det blivit det två dagar tidigare.
Och om det inte blivit bättre om ett tag så skulle jag ringa förlossningskliniken.
Men så tog jag en dusch, och märkte att det kom lite lite blod, så jag ringde.
De tyckte förståts att jag skulle in och undersökas, och jag tyckte det kändes skönt, för då skulle jag få svar på att allt var som det skulle och att jag bara behövde ta det lite lugnt.
Kanske få lite medicin så att Viggos lungor mognar och lite sånt man läst om.
Men vi hade ingen brådska direkt, och kollade färdigt på en film först.

På väg in smsade jag Jonas på jobbet och frågade om han kunde ta mitt pass på lördag, för att jag var på väg in till sjukhuset men att det inte var dags, men att jag trodde att de inte skulle vilja att jag jobbade i helgen.
I torsdags skulle jag egentligen storhandlat, och sen skulle jag och Tobias på IKEA.
I bilen frågade han om jag trodde att jag verkligen skulle orka handla imorgon.
Jaaa, jag får bara ta det lite lugnt svarade jag.
Så kom vi in på förlossningskliniken, och de sa att de skulle göra en liten koll då.
Så ungefär kl 21 har jag en apparat på magen som mäter sammandragningarna, och en som kollar Viggos puls.
Efter ytterligare en timme kommer en doktor och ska göra ett ultraljud för att kolla vart han har huvudet.
han frågade om jag visste hur han låg, och jag sa att han låg med huvudet neråt, och att han gjort det några veckor.
han såg väldigt förvånad ut och sa att han först inte trodde det var huvudet han såg, för det var väldigt långt ner.
Så sa han att det troligtvis var en förossning på gång inom den närmsta tiden.
Jag tänkte den närmsta tiden som inom några dagar kanske, inte som någon timma.
Så gjorde han en vaginal undersökning också, och så säger han plötsligt att jag var öppen 6-7cm.
Då började jag inse att jag höll på att föda barn. NU.
Så tilltog sammandragningarna, och vid 23-tiden var de regelbundna och starka. då var det 8 cm.
De frågade om jag ville ha lustgas, men jag tackade nej.

Kl 00 var jag öppen ytterligare, och de sa att det är den sista cm som är jobbigast, och jag provade lustgas.
Men det kändes som en riktigt dålig och  okontrollerad fylla, så jag blev tvungen att kräkas.
Det var ingen höjdare att ha sammandragningar, någon som sitter och stirrar in i ens vagina och kräkas samtidigt, men jag kommer ihåg att jag nästan skrattade till lite då för att kräkset smakade så mycket banan och nyponsoppa.
Barnmorskan sa att hon var imponerad över hur jag hanterade allt, och sa att jag var en såndär ovanlig kvinna med mycket hög smärttröskel.
Det kändes ju bra, men nu började det bli väldigt jobbigt, och jag kände mig väl inte som världens starkaste.
Längtade efter att vattnet skulle gå, för hinnan var otroligt spänd, och dom skulle ju vara på och pilla på den hela tiden när jag hade sammandragning.
Obehagligt kan man säga att det var.
Så ungefär 00.45 brast äntligen hinnan, och det plaskade till i hela rummet.
Det var allderles strax dags att krysta, och 00.55 var det bara att ta i från tårna.
Jag kände genast att huvudet var på väg, och barnmorskan sa att man såg hår.
Nästa värk, och halva huvudet var ute, och vid den tredje så sa det plopp.
01.01 var han ute, och jag kunde inte fatta att det var han.
Jag skulle ju storhandla imorgon.
Tobias och jag grät lite.
Bara lite, och jag som trodde jag skulle storböla.
Men det var så svårt att förstå.
Så gick Tobias iväg med honom, för han var tvungen att vara på avdelningen för för tidigt födda.
Kvar låg jag, som i chock, och efterbörden skulle ju också ut.
Började frysa och skaka i hela kroppen.
Jag hade precis fött barn.
Men doktorn och Tobias kom tillbaka med Viggo, så att jag fick hälsa ordentligt.
Han låg på mitt bröst och var så liten så liten.
Men han var tvungen att tas tillbaka ganska snabbt, och jag protesterade inte.
Även om jag bara ville hålla honom så visste jag att det var det absolut bästa om han fick komma tillbaka och få den vård han behövde, om han behövde någon.
han var ju alldeles för tidig, alldeles för liten.

Så syddes jag ihop för det hade brustit lite lite, och sen fick jag duscha.
Stog och skakade i duschen, för att jag frös så mycket.
Men det var förbaskat skönt.
Jag och Tobbe fick lite fika, och sen fick jag åka i rullstol till Viggos avdelning.
Han var lite kall och låg på värmedyna, och hade 3 pyttesmå sladdar på bröstet som kollade puls och syre och sånt.
Det var första gången jag fick hålla i ett spädbarn, och det var mitt barn.
Viggo var såklart tvungen att stanna där, och jag fick rum på BB som ligger två våningar upp.
tobias åkte hem för att sova nån timme, för han var tvungen att åka till jobbet dagen efter.

Men nu är det dags för Viggo att äta, så jag får fortsätta en annan gång.