Nu närmar sig slutet
Hejhej!
idag går jag in i V.32 och har 62 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det känns som om slutet börjar närma sig, även om tiden nu plötsligt har börjat maska sig fram.
De senaste veckorna har gått fort, men nu börjar man räkna dagar igen.
Magen börjar bli stor, fast det har jag ju alltid tyckt, men nu börjar den bli stor "på riktigt".
Jag har även fått foglossningar och har satans ont i ryggen.
Nu är jag verkligen den där gravida kvinnan som vaggar sig fram och säger ojojoj och blir anfådd för ingenting.
Den där gravida kvinnan jag på något sätt inte trodde jag skulle bli.
Jag har varit lite naiv och tänkt att jag är "ung och stark", jag kommer säkert inte få så mycket problem.
Nu när jag fått det motbevisat så börjar en liten liten oro att gro inför förlossningen.
För där har jag också försökt tänka positivt och att det kommer säkert bli bra, och jag tror att jag kan hantera smärta hyffsat och hur jobbigt det än är så går det ju över. o.s.v o.s.v.
Men nu när jag vaggar fram med min onda rygg så börjar jag tvivla lite.
Jag är kanske inte så stark som jag trott....
men men.
Jag ska fortsätta tänka positivt så gott det går.
Här är en bild på magen i alla fall
.
Barnet är ungefär 40 cm långt och väger ca 1500g.
var hos barnmorskan igår och fick veta att han fixerat huvudet i bäckenet, och att han troligtvis kommer stanna så.
Så det blir inga fler kullerbyttor, vilket är ganska skönt, men desto fler sparkar mot revbenen, vilket inte alltid är trevligt.
Jag har märkt att han är vaken och aktiv under längre och längre perioder nu också, och det kan vara väldigt sprattligt i upp till en timme.
Sammandragningarna kommer oftare och oftare också.
Minst en gång i timmen, och på kvällarna oftare.
Har varit lite orolig för att det ska vara ett tecken på en för tidig förlossning, men barnmorskan sa att det inte var någon fara så länge det inte kändes som kraftig mensvärk ungefär.
Men ibland gör det ju ont, men hur ont får det göra utan att det är någon fara?
Det är lite förvirrande :)
Men jag tror ändå jag skulle märka tydligare om det var något som var fel.
Nu är vi i allafall på gång att flytta, och det är grejjer och kartonger överallt och det är väldans svårt att hålla koll på vad som är vart.
Sen måste man ju sätta sig in i vilket elavtal man bör skaffa, och vilken hemförsäkring o.s.v.
Huvudet är fullt av grejjer, och det jobbigaste är nästan att jag känner att jag har svårt att hjälpa till med många saker.
De flesta säger att gud va skönt det måste vara att flytta när man är gravid och slippa bära, det är ju världens bästa ursäkt.
Men jag känner mig mest handikappad och ivägen när jag inte kan hjälpa till, och oftast kan jag inte låta bli att bära nån kartong eller så, även om det inte alls känns bra i ryggen och jag vet att jag borde låta bli.
Men det är FRUSTRERANDE att behöva stå bredvid och titta på när någon annan bär...
Jaja, det känns skönt att veta att nån gång i närmaste framtiden så kommer vi ha fått ordning på det mesta, och vi kommer förhoppningsvis ha ett hem att komma hem till och känna att,
ahh, Va skönt de e o komma hem :)
idag går jag in i V.32 och har 62 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det känns som om slutet börjar närma sig, även om tiden nu plötsligt har börjat maska sig fram.
De senaste veckorna har gått fort, men nu börjar man räkna dagar igen.
Magen börjar bli stor, fast det har jag ju alltid tyckt, men nu börjar den bli stor "på riktigt".
Jag har även fått foglossningar och har satans ont i ryggen.
Nu är jag verkligen den där gravida kvinnan som vaggar sig fram och säger ojojoj och blir anfådd för ingenting.
Den där gravida kvinnan jag på något sätt inte trodde jag skulle bli.
Jag har varit lite naiv och tänkt att jag är "ung och stark", jag kommer säkert inte få så mycket problem.
Nu när jag fått det motbevisat så börjar en liten liten oro att gro inför förlossningen.
För där har jag också försökt tänka positivt och att det kommer säkert bli bra, och jag tror att jag kan hantera smärta hyffsat och hur jobbigt det än är så går det ju över. o.s.v o.s.v.
Men nu när jag vaggar fram med min onda rygg så börjar jag tvivla lite.
Jag är kanske inte så stark som jag trott....
men men.
Jag ska fortsätta tänka positivt så gott det går.
Här är en bild på magen i alla fall
.
Barnet är ungefär 40 cm långt och väger ca 1500g.
var hos barnmorskan igår och fick veta att han fixerat huvudet i bäckenet, och att han troligtvis kommer stanna så.
Så det blir inga fler kullerbyttor, vilket är ganska skönt, men desto fler sparkar mot revbenen, vilket inte alltid är trevligt.
Jag har märkt att han är vaken och aktiv under längre och längre perioder nu också, och det kan vara väldigt sprattligt i upp till en timme.
Sammandragningarna kommer oftare och oftare också.
Minst en gång i timmen, och på kvällarna oftare.
Har varit lite orolig för att det ska vara ett tecken på en för tidig förlossning, men barnmorskan sa att det inte var någon fara så länge det inte kändes som kraftig mensvärk ungefär.
Men ibland gör det ju ont, men hur ont får det göra utan att det är någon fara?
Det är lite förvirrande :)
Men jag tror ändå jag skulle märka tydligare om det var något som var fel.
Nu är vi i allafall på gång att flytta, och det är grejjer och kartonger överallt och det är väldans svårt att hålla koll på vad som är vart.
Sen måste man ju sätta sig in i vilket elavtal man bör skaffa, och vilken hemförsäkring o.s.v.
Huvudet är fullt av grejjer, och det jobbigaste är nästan att jag känner att jag har svårt att hjälpa till med många saker.
De flesta säger att gud va skönt det måste vara att flytta när man är gravid och slippa bära, det är ju världens bästa ursäkt.
Men jag känner mig mest handikappad och ivägen när jag inte kan hjälpa till, och oftast kan jag inte låta bli att bära nån kartong eller så, även om det inte alls känns bra i ryggen och jag vet att jag borde låta bli.
Men det är FRUSTRERANDE att behöva stå bredvid och titta på när någon annan bär...
Jaja, det känns skönt att veta att nån gång i närmaste framtiden så kommer vi ha fått ordning på det mesta, och vi kommer förhoppningsvis ha ett hem att komma hem till och känna att,
ahh, Va skönt de e o komma hem :)
ÄNTLIGEN EN LÄGENHET!
Nu har jag äntligen hittat nånstans att bo :)
La ut en annons på blocket om att vi sökte boende i tyresö, och fick ett svar på ett andrahandskontrakt på en trea på 84 kvm med två balkonger.
Så min semester gick åt till att kopiera lönespec och anställningsavtal och räkna räkna räkna på om vi skulle klara hyran och allt.
En jäkligt tråkig semester med andra ord, och när vi äntligen lämnat in alla papper så säger dom på tyresö bostäder att det dröjer upp till 3 veckor att få besked.
Och jag var faktiskt inte säker på att vi skulle bli godkända heller, för hyran får inte överstiga 30% av lönen före skatt, vilket den gjorde med några hundra, och jag visste inte om de skulle acceptera mina fina utskrifter från försäkringskassans hemsida att jag kommer få åtminstånde 5400 kr i månaden före skatt i föräldrapenning. :)
Men igår ringde hon som har lägenheten upp tyresö bostäder, och de var jättetrevliga och sa att vi troligtvis kunde få besked senare i veckan.
Men redan samma eftermidda fick jag ett sms där det stog att vi fått klartecken.
Då kan man snacka lycka :)
V.30
Idag går jag alltså in i V.30
När jag tänker tillbaka några månader så minns jag hur oändligt långt borta jag tyckte att V.30 var.
Nu är jag här, och det är bara 76 dagar kvar till beräknad födsel.
Fast nu tycker jag att det känns oändligt långt borta :)
Det är lite konstigt det här.
Man kan liksom inte bestämma sig för om man tycker tiden går fort eller långsamt.
Det känns som att det går fort när jag tänker på att om ungefär 10 veckor har jag mitt lilla barn i famnen, och kommer då att vara förälder i resten av mitt liv.
Då är 10 veckor plötsligt ingenting.
Men sen tänker jag på hur tungt det börjar bli, och att sammandragningarna kommer oftare och blir kraftigare, och att det kommer bli värre.
I tio veckor till kommer jag gå och vagga och vara konstant kissnödig och osmidig med värk i fötterna.
Då känns 10 veckor som jättelänge.
Men hursomhelst så går dagarna framåt, vare sig jag tycker det går fort eller långsamt, och dagen D närmar sig.
Viggo sprattlar runt i magen, och lever lite sitt eget liv därinne.
Tobbe brukar roa sig med att rita på min mage, och den lille verkar reagera extra mycket på pennornas svepande över magen, för då brukar han alltid peta tillbaka från insidan.
Då känner man att familjen är nära, och jag längtar efter att få se honom.
Jag önskar att jag kunde göra det.
Få gå på ett till ultraljud och få se hur stor han har blivit.
Men allt har sin tid, och om lång/kort tid kommer jag snart få möjlighet att titta på honom så mycket jag vill.
Just nu har jag min första semesterdag och sitter ochbevakar blocket.
Två intressanta lägenheter lades upp igår, och jag ringer och ringer, men de svarar inte.
Har även fått ett till erbjudande via mail, men den känns som i dyraste laget.
Men det skulle vara så skönt om vi bara fick det här med bostad löst, så att jag den här sista tiden kan lägga all energi på att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra.
För just nu känns det ju såklart extra viktigt att må bra och inte ligga och oroa sig.
Hur upplever Viggo min stress?
Näe, jag skulle verkligen bli glad om vi bara fick nånstans att bo.
Och pappa också.
Var hemma hos honom och åt lunch igår, och sa lite försiktigt att om vi inte hittar något innan barnet kommer, ja, då får jag nog flytta hem igen.
Han skulle ju såklart aldrig säga nej, men han är väl inte jättesugen på att ha oss boende där.
Det är ju det som är det fina med att bli morfar kan jag tänka mig.
Man får göra det där roliga med barnen, och att vakna på nätterna slipper man.
Det har han ju säkert fått göra tillräckligt många gånger kan jag tänka mig :)
JAHA, nu fick jag tag på de som lagt ut annonser.
Många hade ringt, såklart, men de tog våra uppgifter och skulle höra av sig om det var intressant....
bajskorv, säger jag.
Men vem vet, de kanske känner att en stackars bostadslös småbarnsfamilj är de perfekta hyresgästerna.
Måste bara visa den fina overallen jag har beställt :)
kunde bara inte låta bli.
När jag tänker tillbaka några månader så minns jag hur oändligt långt borta jag tyckte att V.30 var.
Nu är jag här, och det är bara 76 dagar kvar till beräknad födsel.
Fast nu tycker jag att det känns oändligt långt borta :)
Det är lite konstigt det här.
Man kan liksom inte bestämma sig för om man tycker tiden går fort eller långsamt.
Det känns som att det går fort när jag tänker på att om ungefär 10 veckor har jag mitt lilla barn i famnen, och kommer då att vara förälder i resten av mitt liv.
Då är 10 veckor plötsligt ingenting.
Men sen tänker jag på hur tungt det börjar bli, och att sammandragningarna kommer oftare och blir kraftigare, och att det kommer bli värre.
I tio veckor till kommer jag gå och vagga och vara konstant kissnödig och osmidig med värk i fötterna.
Då känns 10 veckor som jättelänge.
Men hursomhelst så går dagarna framåt, vare sig jag tycker det går fort eller långsamt, och dagen D närmar sig.
Viggo sprattlar runt i magen, och lever lite sitt eget liv därinne.
Tobbe brukar roa sig med att rita på min mage, och den lille verkar reagera extra mycket på pennornas svepande över magen, för då brukar han alltid peta tillbaka från insidan.
Då känner man att familjen är nära, och jag längtar efter att få se honom.
Jag önskar att jag kunde göra det.
Få gå på ett till ultraljud och få se hur stor han har blivit.
Men allt har sin tid, och om lång/kort tid kommer jag snart få möjlighet att titta på honom så mycket jag vill.
Just nu har jag min första semesterdag och sitter ochbevakar blocket.
Två intressanta lägenheter lades upp igår, och jag ringer och ringer, men de svarar inte.
Har även fått ett till erbjudande via mail, men den känns som i dyraste laget.
Men det skulle vara så skönt om vi bara fick det här med bostad löst, så att jag den här sista tiden kan lägga all energi på att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra.
För just nu känns det ju såklart extra viktigt att må bra och inte ligga och oroa sig.
Hur upplever Viggo min stress?
Näe, jag skulle verkligen bli glad om vi bara fick nånstans att bo.
Och pappa också.
Var hemma hos honom och åt lunch igår, och sa lite försiktigt att om vi inte hittar något innan barnet kommer, ja, då får jag nog flytta hem igen.
Han skulle ju såklart aldrig säga nej, men han är väl inte jättesugen på att ha oss boende där.
Det är ju det som är det fina med att bli morfar kan jag tänka mig.
Man får göra det där roliga med barnen, och att vakna på nätterna slipper man.
Det har han ju säkert fått göra tillräckligt många gånger kan jag tänka mig :)
JAHA, nu fick jag tag på de som lagt ut annonser.
Många hade ringt, såklart, men de tog våra uppgifter och skulle höra av sig om det var intressant....
bajskorv, säger jag.
Men vem vet, de kanske känner att en stackars bostadslös småbarnsfamilj är de perfekta hyresgästerna.
Måste bara visa den fina overallen jag har beställt :)
kunde bara inte låta bli.
Det luktar fredagkväll och spänd förväntan på bussen.
Hej.
Igår var jag hemma hos min syster inne i stan och hälsade på.
Åt pizza och kollade på tv och tog det sådär riktigt lugnt.
Det var skönt.
Kl 23 stog jag vid bussen vid södra station och väntade, och brevid mig stog två jämngamla tjejjer och delade på en cigarett. Dom hade klänning på sig, och högklackat.
De skulle ut på äventyr i stockholmsnatten.
Själv stog jag där och hade ont i fötterna och en kofta på mig som bara räckte över halva magen.
Jag skulle inte ut på äventyr, jag skulle hem och lägga mig och vänta på Tobias som jobbat över.
Skönt när man är gravid kan man tänka.
Men ändå så blev jag lite avundsjuk.
Jag kände att jag ville ta en paus från graviditeten. Stå och röka med dom i högklackat och undra vilka människor jag skulle träffa ikväll.
På bussen var det ännu mer folk.
Det var fortfarande varmt, sådär som det kan vara nu på sommaren.
En svag parfymdoft, en liten gnutta alkohol och glada människor fyllda av förväntan för vad kvällen kommer att ge.
På gatorna rörde sig människor, och det kändes som att staden utanför levde.
Själv skulle jag hem och lägga mig.
Fick inte glömma att ta järntabletter och c-vitamin.
Då kanske jag inte skulle vara så trött på jobbet imorgon.
Vi fick inte huset heller.
Vi skulle få hyra ett hus ute på tyresö.
Vi var nästan säkra på att det skulle bli så, men icke.
Nu är det bara drygt 10 veckor kvar till beräknad födsel, och vi har ingenstans att bo.
Eller det stämmer ju kanske inte helt, vi kommer ju inte bo på gatan.
Men vi har inget HEM.
Det ligger och gnager.
När jag vaknar på nätterna har jag svårt att somna om för att jag ligger och tänker på det.
Det är helt enkelt jäkligt svårt att hitta boende..
Igår var jag hemma hos min syster inne i stan och hälsade på.
Åt pizza och kollade på tv och tog det sådär riktigt lugnt.
Det var skönt.
Kl 23 stog jag vid bussen vid södra station och väntade, och brevid mig stog två jämngamla tjejjer och delade på en cigarett. Dom hade klänning på sig, och högklackat.
De skulle ut på äventyr i stockholmsnatten.
Själv stog jag där och hade ont i fötterna och en kofta på mig som bara räckte över halva magen.
Jag skulle inte ut på äventyr, jag skulle hem och lägga mig och vänta på Tobias som jobbat över.
Skönt när man är gravid kan man tänka.
Men ändå så blev jag lite avundsjuk.
Jag kände att jag ville ta en paus från graviditeten. Stå och röka med dom i högklackat och undra vilka människor jag skulle träffa ikväll.
På bussen var det ännu mer folk.
Det var fortfarande varmt, sådär som det kan vara nu på sommaren.
En svag parfymdoft, en liten gnutta alkohol och glada människor fyllda av förväntan för vad kvällen kommer att ge.
På gatorna rörde sig människor, och det kändes som att staden utanför levde.
Själv skulle jag hem och lägga mig.
Fick inte glömma att ta järntabletter och c-vitamin.
Då kanske jag inte skulle vara så trött på jobbet imorgon.
Vi fick inte huset heller.
Vi skulle få hyra ett hus ute på tyresö.
Vi var nästan säkra på att det skulle bli så, men icke.
Nu är det bara drygt 10 veckor kvar till beräknad födsel, och vi har ingenstans att bo.
Eller det stämmer ju kanske inte helt, vi kommer ju inte bo på gatan.
Men vi har inget HEM.
Det ligger och gnager.
När jag vaknar på nätterna har jag svårt att somna om för att jag ligger och tänker på det.
Det är helt enkelt jäkligt svårt att hitta boende..
