idajornholm

Hej!

Jaa, nu har alltså så gott som halva tiden gått. (2 dagar kvar för att vara exakt)
Och vi har fortfarande ingenstans att bo.
Just nu bor vi hemma hos Tobias mamma tillsammans med hans bror, och han har även sin son där varannan helg, en hund och en katt.
Så ibland är vi alltså 4 personer, 2 barn och hund & katt som trängs i en 3:a.
Och det är faktiskt inte så mysigt som det verkar :P
Speciellt eftersom man kan ha svårt att hålla sams, och det blir bråk om allt möjligt.
Vem som inte diskat, vems tur det är att köpa toapapper och tvättmedel hur mycket den och den har städat o.s.v.
Det känns verkligen som ett provisoriskt boende, och jag har verkligen ingen lust att vara mammaledig där.
Speciellt eftersom Tobias mamma och bror inte jobbar heltid för det mesta, utan är hemma ganska mycket.
Visst kan det vara trevligt med sällskap ibland, men det beror ju som sagt på sällskapet.

Men problemet kvarstår.
Vi får ingen lägenhet.
Vi bör ju verkligen bo på Tyresö också, eftersom Casper går på dagis här och hans mamma också bor här och det blir mycket lättere att träffas och ha bra kommunikation om man bor nära varandra, och det är ju saker som är väldigt viktiga när man uppfostrar ett barn tillsammans.
Men bostadsköerna är väldigt väldigt väldigt långa, och de flesta har stått i kö i flera år och har därmed flera tusen poäng, och vi hade 43 sist jag kollade.
Så med att få en hyresrätt på det sättet kommer nog inte gå.
Vi har även funderat på att köpa en lägenhet, och det bästa skulle vara om vi kunde köpa lägenheten vi redan bor i och göra om den till bostadsrätt.
För det blir billigare än att köpa en någon annanstans.
Tobias mamma vill flytta, så det skulle nog inte vara något problem, men hans bror tror jag verkligen inte vill flytta, och det kan ju bli ganska krångligt :P

Så igår ringde jag till Socialstyrelsen i Tyresö komun, och förklarade att jag var gravid och att vi hade svårt att hitta boende och frågade om det fanns någon möjlighet att få hjälp av dom att få förtur på en lägenhet.
Först var hon ganska negativ och sa att de främst hjälpte personer med svåra psykiska problem eller stora ekonomiska svårigheter o.s.v. och vi bestämde att jag skulle försöka ringa bostadsförmedlingen istället.
Jag kände mig ganska besviken och kände hur hoppet liksom rann av mig.
Men så frågade hon hur gammal jag var och när hon fick höra att jag bara var 18 och Tobias 20, ja då blev det
Oj Oj Oj, det här låter verkligen inge bra, och hon skulle maila alla hon trodde kunde veta något bra att göra, så skulle hon ringa upp mig igen.
Så vi får se om jag får något samtal med en bra lösning.

För gud va jag längtar efter att ha någonstans att bo. Något eget.
För det är bara 4½ månad kvar, och det kan visserligen kännas som mycket tid att gå runt med en stor mage, men för att hitta en lägenhet och flytta in är det väldigt lite....