Att förstå att det är på riktigt.
Ända sedan jag såg det positiva testet jag gjorde så har jag vetat att jag är med barn.
Men att förstå det är en helt annan sak.
Det känns inte verkligt många gånger.
Vissa dagar känns det helt självklart och jag är jättelycklig, men andra dagar går det helt enkelt inte att förstå att man har en liten människa inom sig.
Sitt barn.
Man känner inte att det är där, och det finns mycket annat att tänka på, så ibland är det nästan som att man glömmer bort det.
Man glömmer bort vad det innebär.
Jag kommer bli förälder för resten av mitt liv.
Men det börjar kännas verkligt.
Det har ändå gått ganska lång tid nu, och jag har börjat vänja mig vid tanken att det är ett barn jag bär på.
Men det är fortfarande svårt att acceptera ibland.
Om 6 månader kommer jag ha ett barn.
Något som, jaa, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Det går bara inte att förstå ibland.
Tobias sa till mig en gång att han inte förstog att han faktiskt blivit pappa på riktigt förrän en månad efter förlossningen.
Det måste ändå vara ännu svårare för män att inse.
Vi kvinnor känner ju ändå förändringen i kroppen.
Vi känner livmodern töja sig och brösten spänna, och ändå är det så svårt.
Kan ju såklart vara så att jag har svårt att förstå det eftersom jag samtidigt är rädd.
Jag står framför något som jag aldrig varit med om förut, något som kommer förändra mitt liv för alltid och måste klara av.
jag står framför något okänt och känner mig ibland ensam.
Ensam med min rädsla.
Jag har ingen aning om hur det är att gå runt med en mage stor som en ballong, och ännu mindre hur det är att hålla ett nyfött barn.
Men det är ju ändå något som de flesta kvinnor går igenom och klarar, så varför skulle inte jag?
Men jag är ändå rädd.
Det borde egentligen kännas både skönt och lugnande att Tobias gått igenom det här förut, men ibland känns det som om det skulle vara skönt att ha någon att dela allt det här nya med någon som det är lika nytt för.
Jaja.
Jag måste ju understryka att jag inte bara är ledsen och rädd och känner mig ensam ibland och är trött på hormoner o.s.v
Jag är väldigt väldigt glad också.
Men ibland är det nästan för överväldigande.
Tobbe rita en bebis på magen för ett tag sen :)
Men att förstå det är en helt annan sak.
Det känns inte verkligt många gånger.
Vissa dagar känns det helt självklart och jag är jättelycklig, men andra dagar går det helt enkelt inte att förstå att man har en liten människa inom sig.
Sitt barn.
Man känner inte att det är där, och det finns mycket annat att tänka på, så ibland är det nästan som att man glömmer bort det.
Man glömmer bort vad det innebär.
Jag kommer bli förälder för resten av mitt liv.
Men det börjar kännas verkligt.
Det har ändå gått ganska lång tid nu, och jag har börjat vänja mig vid tanken att det är ett barn jag bär på.
Men det är fortfarande svårt att acceptera ibland.
Om 6 månader kommer jag ha ett barn.
Något som, jaa, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Det går bara inte att förstå ibland.
Tobias sa till mig en gång att han inte förstog att han faktiskt blivit pappa på riktigt förrän en månad efter förlossningen.
Det måste ändå vara ännu svårare för män att inse.
Vi kvinnor känner ju ändå förändringen i kroppen.
Vi känner livmodern töja sig och brösten spänna, och ändå är det så svårt.
Kan ju såklart vara så att jag har svårt att förstå det eftersom jag samtidigt är rädd.
Jag står framför något som jag aldrig varit med om förut, något som kommer förändra mitt liv för alltid och måste klara av.
jag står framför något okänt och känner mig ibland ensam.
Ensam med min rädsla.
Jag har ingen aning om hur det är att gå runt med en mage stor som en ballong, och ännu mindre hur det är att hålla ett nyfött barn.
Men det är ju ändå något som de flesta kvinnor går igenom och klarar, så varför skulle inte jag?
Men jag är ändå rädd.
Det borde egentligen kännas både skönt och lugnande att Tobias gått igenom det här förut, men ibland känns det som om det skulle vara skönt att ha någon att dela allt det här nya med någon som det är lika nytt för.
Jaja.
Jag måste ju understryka att jag inte bara är ledsen och rädd och känner mig ensam ibland och är trött på hormoner o.s.v
Jag är väldigt väldigt glad också.
Men ibland är det nästan för överväldigande.
Tobbe rita en bebis på magen för ett tag sen :)Trött på ösrogen och gråtklumpar i halsen...
Ibland kan jag bara bli så otröstligt ledsen.
Och det värsta är att jag inte vet varför...
Helt plötsligt kan jag bara känna hur det glada humöret rinner av mig och ersätts med en känsla av hopplöshet och man känner hur ögonen börjar tåras, helt utan anledning.
Det är så jävla jobbigt och onödigt.
Det är ju inte heller bara jobbigt för mig, utan även för folk i min omgivning.
Hur kul är det för Tobias t.ex när jag ligger tyst i sängen med rödgråtna ögon, och när han frågar vad det är, så är är det enda svaret
-Jag vet inte.
Tror att det är det där satans kvinnliga hormonet Ötrogen som spökar.
För några år sen t jag P-piller med östrogen i, och efter några månader var jag ganska deprimerad.
Låg mest hemma på soffan och stirrade in i väggen, och tänkte bl.a. hoppa av skolan.
Men så var det någon som sa att jag borde prova att byta P-piller, vilket jag gjorde och fick några utan östrogen,
och simsalabim så var det dåliga humöret borta.
Men under en graviditet är kroppen tydligen ganska bra på att producera mycket av det där hormonet alldeles själv, vilket resulterar i att Ida springer runt och gråter.
Bränner maten fast i stekpannan kan jag bli så frustrerad att jag skulle vilja kasta hela alltet i väggen, men det slutar oftast med att jag bara får gå därifrån och kura ihop mig i soffan eller nåt.
Klarar inte den allra minsta motgången.
En annan sak jag är jävlig trött på är att behöva börja varje morgon med en djupdykning i toaletten.
Jag undrar var det kommer ifrån, jag menar, mår djur också illa och kräks när de är dräktiga, eller är det bara ett mänskligt fenomen?
Jag har i alla fall lite svårt att förstå mig på männsikan.
Det verkar bara så ologiskt att när man är gravid, och det är extra viktigt att få i sig näring,
ja då ska man må så illa varje dag att man inte får behålla sin frukost.
Och efter att ha kräkt upp hela alltet så bli man väldigt hungrig, och då får man äta en andra frukost.
Men självklart brukar det sluta med kräks i toaletten, eller i handfatet, eller varför inte i en papperskorg på T-centralen i rusningen....
Allt annat än charmigt.
Jaja. De finns ganska mycket att gnälla på nu när man vaknat på sin dåliga sida...
Men man undrar ju hur länge man ska behöva åka denna hormoniella bergochdalbana.
För så jäkla kul, det är den inte.
Men dom säger ju att det ska gå över, och jag får väl bara vänta.
Nu ska jag nog gå och lägga mig brevid Tobias som inte riktigt vaknat än, och se om han kan ge mig lite tröst, eller om jg kanske ska börja gråta på riktigt :P
för de kan jag ju göra så fort något inte går exakt som jag tänkt..
Tjolahej!
Och det värsta är att jag inte vet varför...
Helt plötsligt kan jag bara känna hur det glada humöret rinner av mig och ersätts med en känsla av hopplöshet och man känner hur ögonen börjar tåras, helt utan anledning.
Det är så jävla jobbigt och onödigt.
Det är ju inte heller bara jobbigt för mig, utan även för folk i min omgivning.
Hur kul är det för Tobias t.ex när jag ligger tyst i sängen med rödgråtna ögon, och när han frågar vad det är, så är är det enda svaret
-Jag vet inte.
Tror att det är det där satans kvinnliga hormonet Ötrogen som spökar.
För några år sen t jag P-piller med östrogen i, och efter några månader var jag ganska deprimerad.
Låg mest hemma på soffan och stirrade in i väggen, och tänkte bl.a. hoppa av skolan.
Men så var det någon som sa att jag borde prova att byta P-piller, vilket jag gjorde och fick några utan östrogen,
och simsalabim så var det dåliga humöret borta.
Men under en graviditet är kroppen tydligen ganska bra på att producera mycket av det där hormonet alldeles själv, vilket resulterar i att Ida springer runt och gråter.
Bränner maten fast i stekpannan kan jag bli så frustrerad att jag skulle vilja kasta hela alltet i väggen, men det slutar oftast med att jag bara får gå därifrån och kura ihop mig i soffan eller nåt.
Klarar inte den allra minsta motgången.
En annan sak jag är jävlig trött på är att behöva börja varje morgon med en djupdykning i toaletten.
Jag undrar var det kommer ifrån, jag menar, mår djur också illa och kräks när de är dräktiga, eller är det bara ett mänskligt fenomen?
Jag har i alla fall lite svårt att förstå mig på männsikan.
Det verkar bara så ologiskt att när man är gravid, och det är extra viktigt att få i sig näring,
ja då ska man må så illa varje dag att man inte får behålla sin frukost.
Och efter att ha kräkt upp hela alltet så bli man väldigt hungrig, och då får man äta en andra frukost.
Men självklart brukar det sluta med kräks i toaletten, eller i handfatet, eller varför inte i en papperskorg på T-centralen i rusningen....
Allt annat än charmigt.
Jaja. De finns ganska mycket att gnälla på nu när man vaknat på sin dåliga sida...
Men man undrar ju hur länge man ska behöva åka denna hormoniella bergochdalbana.
För så jäkla kul, det är den inte.
Men dom säger ju att det ska gå över, och jag får väl bara vänta.
Nu ska jag nog gå och lägga mig brevid Tobias som inte riktigt vaknat än, och se om han kan ge mig lite tröst, eller om jg kanske ska börja gråta på riktigt :P
för de kan jag ju göra så fort något inte går exakt som jag tänkt..
Tjolahej!
För trånga byxor...
Hej!
Är nu i v 12+2, och magen har redan börjat synas.
Kan dock bero på att jag äter som en flodhäst, och hungern tycks aldrig ta slut.
Man är alltid sugen på ett äpple, och även om man ätit sig proppmätt allderles nyss, så kommer jag på mig själv att fantisera om mat :)
Men att magen växer är ett faktum, och byxorna har bara hållit ihop med hjälp av en gummisnodd de senaste veckorna.
Så igår gjorde jag slag i saken och gick och kollade på första paret mammabyxor.
Och dom var så himla sköna!!
Men, fattig student som man är, så var 500kr för mycket att lägga ut just nu, så dom får vänta ett tag till.
Men nu vet jag att dom finns :)
Jag har bara gått och väntat på den dagen någon ska våga gå fram och fråga om jag är gravid, med risk för att jag säger nej och ser förolämpad ut,
Och den dagen var idag :)
Känns skönt att jag äntligen kan tillåta mig att berätta att ja, jag är faktiskt med barn. Jag har inte bara blivit fet.
Det har varit svårt att låta bli många gånger, men jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas om man fick ett missfall och person efter peson kommer och frågar hur det går, och man måste berätta igen och igen att nä, det blir inget barn....
Samtidigt känns det lite läskigt att jag kan berätta för folk,
för allas reaktioner är inte positiva.
Eller det har inte varit så hittills i alla fall.
Pappa har tyckt det varit jättejobbigt, och är orolig för mig.
Och sånt har inte varit så kul.
När man tagit ett så här stort beslut så vill man inte höra att man gör ett misstag, att ens liv kommer förstöras, att man kommer ångra sig och tänk på allt du missar!!
Några av mina kompisar ser också på det som att jag missar så mycket av min ungdom, att Tobias inte är rätt för mig och att jag blir fast för alltid.
Men så behöver man ju inte se det.
jag har ändå gjort mitt val.
Förresten så gjorde jag inte direkt ett val,
Jag tänkte mest att ja, det skulle vara skönt att kunna välja, men jag ser inte abort som ett alternativ.
Jag har ett liv i magen, och nu är det min uppgift att ta hand om det.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid är glad över det...
Jag skämms nästan lite av att erkänna att vissa dagar har det kännts som om jag bara vill fly och få det ogjort.
Man sitter på toan och nästan hoppas på att få missfall.
Sånt vill man inte behöva berätta för sitt barn sen när det blir äldre...
Jo mitt barn, när du låg i magen så önskade mamma att du inte fanns.
Men ibland är det svårt.
Man läser om alla kvinnor som äntligen blivit med barn med deras älskade män, och det kommer bli fantastiskt.
För jag tror inte det kommer vara en dans på rosor.
Föräldrapenningen ligger på 3750kr i månaden när man inte jobbat, och det ska man klara sig på.
Vi har ingenstans att bo, jag har ingen utbildning eller ens högskolebehörighet och inget jobb.
Det är ibland lätt att tänka på det som är negativt.
Men sen kan man ju alltid tänka positivt!
Ibland träffar man männsikor som bara säger Grattis! och verkligen menar det.
Folk som säger att jag kommer klara det utmärkt, att jag kommer bli en jättebra mamma, och som kankse har egen erfarenhet av att bli mamma tidigt.
Då blir man så fantastiskt glad,
för jag tror att det handlar mycket om inställning.
Om man tänker att man kommer bli en sliten hemmafru som inte kan ta sig hemifrån och tänker på allt man kunde gjort istället, ja, då är man nog inte så glad, och det finns en risk för att det blir just så,
men om man är helt inställd på att de kommer gå bra, att det kommer vara så jäkla kul och glädja sig åt det man har,
jaa, då tror jag att det blir så.
Så jag har bestämt mig för att det kommer gå bra, och jag ska kämpa för att se till att det blir så.
För trots allt, Mamma är ingen ålder, det är något man är.
Är nu i v 12+2, och magen har redan börjat synas.
Kan dock bero på att jag äter som en flodhäst, och hungern tycks aldrig ta slut.
Man är alltid sugen på ett äpple, och även om man ätit sig proppmätt allderles nyss, så kommer jag på mig själv att fantisera om mat :)
Men att magen växer är ett faktum, och byxorna har bara hållit ihop med hjälp av en gummisnodd de senaste veckorna.
Så igår gjorde jag slag i saken och gick och kollade på första paret mammabyxor.
Och dom var så himla sköna!!
Men, fattig student som man är, så var 500kr för mycket att lägga ut just nu, så dom får vänta ett tag till.
Men nu vet jag att dom finns :)
Jag har bara gått och väntat på den dagen någon ska våga gå fram och fråga om jag är gravid, med risk för att jag säger nej och ser förolämpad ut,
Och den dagen var idag :)
Känns skönt att jag äntligen kan tillåta mig att berätta att ja, jag är faktiskt med barn. Jag har inte bara blivit fet.
Det har varit svårt att låta bli många gånger, men jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas om man fick ett missfall och person efter peson kommer och frågar hur det går, och man måste berätta igen och igen att nä, det blir inget barn....
Samtidigt känns det lite läskigt att jag kan berätta för folk,
för allas reaktioner är inte positiva.
Eller det har inte varit så hittills i alla fall.
Pappa har tyckt det varit jättejobbigt, och är orolig för mig.
Och sånt har inte varit så kul.
När man tagit ett så här stort beslut så vill man inte höra att man gör ett misstag, att ens liv kommer förstöras, att man kommer ångra sig och tänk på allt du missar!!
Några av mina kompisar ser också på det som att jag missar så mycket av min ungdom, att Tobias inte är rätt för mig och att jag blir fast för alltid.
Men så behöver man ju inte se det.
jag har ändå gjort mitt val.
Förresten så gjorde jag inte direkt ett val,
Jag tänkte mest att ja, det skulle vara skönt att kunna välja, men jag ser inte abort som ett alternativ.
Jag har ett liv i magen, och nu är det min uppgift att ta hand om det.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid är glad över det...
Jag skämms nästan lite av att erkänna att vissa dagar har det kännts som om jag bara vill fly och få det ogjort.
Man sitter på toan och nästan hoppas på att få missfall.
Sånt vill man inte behöva berätta för sitt barn sen när det blir äldre...
Jo mitt barn, när du låg i magen så önskade mamma att du inte fanns.
Men ibland är det svårt.
Man läser om alla kvinnor som äntligen blivit med barn med deras älskade män, och det kommer bli fantastiskt.
För jag tror inte det kommer vara en dans på rosor.
Föräldrapenningen ligger på 3750kr i månaden när man inte jobbat, och det ska man klara sig på.
Vi har ingenstans att bo, jag har ingen utbildning eller ens högskolebehörighet och inget jobb.
Det är ibland lätt att tänka på det som är negativt.
Men sen kan man ju alltid tänka positivt!
Ibland träffar man männsikor som bara säger Grattis! och verkligen menar det.
Folk som säger att jag kommer klara det utmärkt, att jag kommer bli en jättebra mamma, och som kankse har egen erfarenhet av att bli mamma tidigt.
Då blir man så fantastiskt glad,
för jag tror att det handlar mycket om inställning.
Om man tänker att man kommer bli en sliten hemmafru som inte kan ta sig hemifrån och tänker på allt man kunde gjort istället, ja, då är man nog inte så glad, och det finns en risk för att det blir just så,
men om man är helt inställd på att de kommer gå bra, att det kommer vara så jäkla kul och glädja sig åt det man har,
jaa, då tror jag att det blir så.
Så jag har bestämt mig för att det kommer gå bra, och jag ska kämpa för att se till att det blir så.
För trots allt, Mamma är ingen ålder, det är något man är.
17 januari och de två blå strecken.
Hej!
Jag örjade ju skriva en bit in i graviditeten, och idag har jag gått in i 4e månaden.
Men jag tänkte ändå börja från början :)
I somras träffade jag en kille, Tobias, och vi blev kära :)
Han har en son som idag är lite mer än 1½ år.
Det kändes såklart konstigt att träffa en kille som har barn, eftersom jag inte har någon tidigare erfarenhet av barn,
men det kändes ändå roligt, fast annorlunda.
I början av januari i år kände jag att något hade förändrats i mig.
Det går inte riktigt att förklara vad det var, det kändes bara inte som vanligt.
Jag hade tidigare vait nojjig att jag vait med barn, och känt av alla möjliga graviditetssynmtom och gjort några grav-test, men de var negativa.
Men nu värkte det i livmodern, nästan som mensvärk, även fast det var för tidigt för mens, och brösten värkte.
En kväll när vi skulle gå och lägga oss började jag gråta helt utan anledning, och tyckte allt kändes jobbigt.
så jag gjorde ännu ett grav-test.
Det stog visserligen på förpackngen att man inte skulle göra testen innan man skulle haft sin mens, men jag gjorde testet ändå, och det var negativt.
Men symtomen fortsatte, och jag började tänka att den här gången kanske jag är med barn på riktigt ändå.
Så en dag ringde jag mamma och frågade henne om vilka symtom hon hade haft, och vi pratade lite om sånt.
Jag pratade även med Tobias, så att han skulle tänka på det lite i förväg, vara lite beredd.
Så kom den 17e Januari, då jag egentligen skulle ha mens, och jag hade varit och köpt ett nytt test med Tobias och hans syster.
det var ju egentligen fortfarande lite tidigt att testa, men det var två provstickor med i förpackningen.
Casper blev magjuk den dagen också, och hade kräkts både här och där, och sådana dagar är man ju inte alls särskilt sugen på att få barn.
Tobias låg i sängen med Casper som äntligen somnat, och hans syster Annelie stog och lagade mat.
Så säger jag att nä, nu ska jag gå och kissa. så får det väl visa negativt så får jag göra ett nytt test om några dar, så man är säker.
Nu var jag istället helt säker på att det skulle visa neg.
Så kissar jag, och direkt visas ett litet blått streck, och sedan ett till.
Ett streck betyder en person, två betyder två personer.
Jag kan inte andas.
Det är inte sant.
Jag snurrar runt ett varv på toaletten, och går sedan ut.
Stirrar bara på dom där två strecken.
Annelie vispar runt i stekpannan och frågar hur det gick.
jag vet inte, svarar jag. Det är två streck. Två streck betyder att man är två personer.
Jag måste gå in till Tobias.
Annelie bara gapar.
Jag går in och visar stickan. Visar upp de två strecken, två små otydliga streck som säger att vi ska få barn.
Jag får inte fram ett ljud. Kan fortfarande inte andas.
Det luktar kräks i rummet, och Tobbe ler.
Ett ganska osäkert leende, men jag ser ändå att han är glad.
Vi kan inte föstå det.
Jag är rädd, viskar jag.
Det kommer gå bra, svarar han och stryker mig över ryggen.
Jag örjade ju skriva en bit in i graviditeten, och idag har jag gått in i 4e månaden.
Men jag tänkte ändå börja från början :)
I somras träffade jag en kille, Tobias, och vi blev kära :)
Han har en son som idag är lite mer än 1½ år.
Det kändes såklart konstigt att träffa en kille som har barn, eftersom jag inte har någon tidigare erfarenhet av barn,
men det kändes ändå roligt, fast annorlunda.
I början av januari i år kände jag att något hade förändrats i mig.
Det går inte riktigt att förklara vad det var, det kändes bara inte som vanligt.
Jag hade tidigare vait nojjig att jag vait med barn, och känt av alla möjliga graviditetssynmtom och gjort några grav-test, men de var negativa.
Men nu värkte det i livmodern, nästan som mensvärk, även fast det var för tidigt för mens, och brösten värkte.
En kväll när vi skulle gå och lägga oss började jag gråta helt utan anledning, och tyckte allt kändes jobbigt.
så jag gjorde ännu ett grav-test.
Det stog visserligen på förpackngen att man inte skulle göra testen innan man skulle haft sin mens, men jag gjorde testet ändå, och det var negativt.
Men symtomen fortsatte, och jag började tänka att den här gången kanske jag är med barn på riktigt ändå.
Så en dag ringde jag mamma och frågade henne om vilka symtom hon hade haft, och vi pratade lite om sånt.
Jag pratade även med Tobias, så att han skulle tänka på det lite i förväg, vara lite beredd.
Så kom den 17e Januari, då jag egentligen skulle ha mens, och jag hade varit och köpt ett nytt test med Tobias och hans syster.
det var ju egentligen fortfarande lite tidigt att testa, men det var två provstickor med i förpackningen.
Casper blev magjuk den dagen också, och hade kräkts både här och där, och sådana dagar är man ju inte alls särskilt sugen på att få barn.
Tobias låg i sängen med Casper som äntligen somnat, och hans syster Annelie stog och lagade mat.
Så säger jag att nä, nu ska jag gå och kissa. så får det väl visa negativt så får jag göra ett nytt test om några dar, så man är säker.
Nu var jag istället helt säker på att det skulle visa neg.
Så kissar jag, och direkt visas ett litet blått streck, och sedan ett till.
Ett streck betyder en person, två betyder två personer.
Jag kan inte andas.
Det är inte sant.
Jag snurrar runt ett varv på toaletten, och går sedan ut.
Stirrar bara på dom där två strecken.
Annelie vispar runt i stekpannan och frågar hur det gick.
jag vet inte, svarar jag. Det är två streck. Två streck betyder att man är två personer.
Jag måste gå in till Tobias.
Annelie bara gapar.
Jag går in och visar stickan. Visar upp de två strecken, två små otydliga streck som säger att vi ska få barn.
Jag får inte fram ett ljud. Kan fortfarande inte andas.
Det luktar kräks i rummet, och Tobbe ler.
Ett ganska osäkert leende, men jag ser ändå att han är glad.
Vi kan inte föstå det.
Jag är rädd, viskar jag.
Det kommer gå bra, svarar han och stryker mig över ryggen.
Nu ska vi se!
Om jag gör såhär då? och trycker lite här? O där?
kankse funkar det :)
HAHA! Jag grejjade det!
Åh va lycklig jag blir.
Det här är alltså mina 2 favoritkillar på denna Jord.
Min älskade pojkvän Tobias och hans son Casper.
Nu ska jag sätta lägga mig i bastun ett tag, och få mig lite välförtjänt avkoppling.
Sedan kanske jag orkar ta itu med att berätta vem jag är.
hejhej!
kankse funkar det :)
HAHA! Jag grejjade det!
Åh va lycklig jag blir.
Det här är alltså mina 2 favoritkillar på denna Jord.
Min älskade pojkvän Tobias och hans son Casper.
Nu ska jag sätta lägga mig i bastun ett tag, och få mig lite välförtjänt avkoppling.
Sedan kanske jag orkar ta itu med att berätta vem jag är.
hejhej!
hmm, de här var minsann inte så lätt....
hej igen! det var inte så lätt att förstå sig på det här som jag trodde.
Så det är därför jag skriver massa trems nu i början, så jag har en chans att lära mig :)
Så det är därför jag skriver massa trems nu i början, så jag har en chans att lära mig :)
Välkommen till min nya blogg!
Hej allihopa!!
jag heter Ida Jörnholm och har nu skapat min första blogg.
Anledningen till detta är att mitt liv är i ett ganska spännande skede just nu,
JAG ÄR GRAVID MED MITT FÖRSTA BARN!!
fast näää, det första jag gör är att ljuga,
jag och min pojkvän Tobias är gravida med VÅRT första barn.
rätt ska vara rätt.
Men eftersom jag inte är nån datahacker så tror jg att det kan ta ett tag för mig att komma igång. :)
jag heter Ida Jörnholm och har nu skapat min första blogg.
Anledningen till detta är att mitt liv är i ett ganska spännande skede just nu,
JAG ÄR GRAVID MED MITT FÖRSTA BARN!!
fast näää, det första jag gör är att ljuga,
jag och min pojkvän Tobias är gravida med VÅRT första barn.
rätt ska vara rätt.
Men eftersom jag inte är nån datahacker så tror jg att det kan ta ett tag för mig att komma igång. :)
