Viggo 5 veckor
Hej!
Nu har det gått sådär lång tid sen jag skrev igen.
Viggo har hunnit bli 5 vackor gammal och väger nu 4 kilo och är 53cm lång.
Imorse väckte han mig kl 5 för att han var hungrig.
Han ammade och jag var för en gångs skull inte så jättetrött. Och det var inte Viggo heller.
Men det som gör mig så glad är att han är ett så lugnt barn.
Kl var 5 på morgonen och i vanliga fall brukar jag bara vilja amma så fort som möjligt för att kunna få somna om, vilket inte alltid är lätt om den lille har svårt att komma till ro igen.
Men imorse låg han i sin säng med ögonen öppna och bara tittade, och jag låg i min säng och tittade tillbaka.
han hmmade till ibland och viftade lite på armarana, men sen låg vi bara och tittade på varandra.
Det är sådana stunder man lever för.
De varar inte så länge, men när dom väl är där,
jaa, då är man lyckligast i hela världen.
Jag är så glad för att han inte är ett skrikigt barn,
och för att han är frisk.
Men gladast är jag för att han är mitt barn.
Men jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstått att han är här.
Nu börjar det väl smälta, men i början kändes det verkligen som om jag bara lånat honom.
Som i väntan för att mitt "riktiga" barn skulle komma.
Vilket skulle vara om två dagar egentligen.
Men han bestämde sig för att han ville ut, och då är det bara att gilla läget.
När jag nu tänker tillbaka på förlossningen måste jag ju säga att jag tycker nästan det gick för fort.
För enkelt.
Många säger att -gud va skönt att det gick så fort och smärtfritt.
Men jag hann ju inte ens fatta att han skulle komma.
Man föder ju inte barn varje dag menar jag.
På bara några timmar gick jag från att vara gravid till att inte vara gravid.
Och plötsligt var man förälder.
Plopp.
Och så var det ju massa grejer jag skulle göra i slutet av graviditeten.
jag ville ju ta de där fina bilderna på jättemagen.
Gå på vattengympa och vara superberedd på förlossningen.
Och när verkarna satte igång skulle jag bada o allt var det var.
Men nä, jag var på jobbet och sen Plopp.
Jaja.
Nu är han här för att stanna, och det är bara att njuta.
För den här tiden går ju också så fort.
Man måste njuta.
Och man måste tänka på att man njuter, och aldrig glömma den här tiden.
De är bara små en gång.
Det ska man ta vara på.
Superman! Världens starkaste.
Nu har det gått sådär lång tid sen jag skrev igen.
Viggo har hunnit bli 5 vackor gammal och väger nu 4 kilo och är 53cm lång.
Imorse väckte han mig kl 5 för att han var hungrig.
Han ammade och jag var för en gångs skull inte så jättetrött. Och det var inte Viggo heller.
Men det som gör mig så glad är att han är ett så lugnt barn.
Kl var 5 på morgonen och i vanliga fall brukar jag bara vilja amma så fort som möjligt för att kunna få somna om, vilket inte alltid är lätt om den lille har svårt att komma till ro igen.
Men imorse låg han i sin säng med ögonen öppna och bara tittade, och jag låg i min säng och tittade tillbaka.
han hmmade till ibland och viftade lite på armarana, men sen låg vi bara och tittade på varandra.
Det är sådana stunder man lever för.
De varar inte så länge, men när dom väl är där,
jaa, då är man lyckligast i hela världen.
Jag är så glad för att han inte är ett skrikigt barn,
och för att han är frisk.
Men gladast är jag för att han är mitt barn.
Men jag måste ju erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstått att han är här.
Nu börjar det väl smälta, men i början kändes det verkligen som om jag bara lånat honom.
Som i väntan för att mitt "riktiga" barn skulle komma.
Vilket skulle vara om två dagar egentligen.
Men han bestämde sig för att han ville ut, och då är det bara att gilla läget.
När jag nu tänker tillbaka på förlossningen måste jag ju säga att jag tycker nästan det gick för fort.
För enkelt.
Många säger att -gud va skönt att det gick så fort och smärtfritt.
Men jag hann ju inte ens fatta att han skulle komma.
Man föder ju inte barn varje dag menar jag.
På bara några timmar gick jag från att vara gravid till att inte vara gravid.
Och plötsligt var man förälder.
Plopp.
Och så var det ju massa grejer jag skulle göra i slutet av graviditeten.
jag ville ju ta de där fina bilderna på jättemagen.
Gå på vattengympa och vara superberedd på förlossningen.
Och när verkarna satte igång skulle jag bada o allt var det var.
Men nä, jag var på jobbet och sen Plopp.
Jaja.
Nu är han här för att stanna, och det är bara att njuta.
För den här tiden går ju också så fort.
Man måste njuta.
Och man måste tänka på att man njuter, och aldrig glömma den här tiden.
De är bara små en gång.
Det ska man ta vara på.
Superman! Världens starkaste.
Kommentarer
Trackback
