Hemgång!
Imorgon får vi åka hem! : )
Hade räknat med att vi skulle få stanna här mycket längre, men imorgon får vi alltså komma hem.
Känns väldigt skönt.
Har fått lära mig göra, hmm, vad hette det nu igen,
Jaja, när man ska sondmata ska man först suga upp lite magsaft och testa på lackmuspapper för att se om sonden sitter rätt, och det känns lite läskigt men det har gått jättebra och jag känner mig faktiskt trygg med att åka hem.
Dessutom kommer vi få hemsjukvård, han är alltså fortfarande inskriven här, men det kommer hem någon ungefär varannan dag under vardagar och väger och byter sond om det behövs och ger vägledning om man undrar något.
Helt perfekt.
Tror att man nästan velat ha hembesök nån gång även om barnet varit fullgånget när det kom, bara för att kunna ställa de där frågorna som dyker upp längs vägen.
Viggo mår alltså bra, och gör hela tiden framsteg med ammningen, även om han blir väldigt trött ibland och inte orkar amma alls.
Men det beror på åldern, och när han väl orkar amma så gör han det helt rätt.
men nu kommer det nog bli ett litet uppehåll i skriveriet igen, eftersom vårat internet inte funkar hemma.
men jag återkommer med bilder och uppdatering lite senare.
Tjohej!
Hade räknat med att vi skulle få stanna här mycket längre, men imorgon får vi alltså komma hem.
Känns väldigt skönt.
Har fått lära mig göra, hmm, vad hette det nu igen,
Jaja, när man ska sondmata ska man först suga upp lite magsaft och testa på lackmuspapper för att se om sonden sitter rätt, och det känns lite läskigt men det har gått jättebra och jag känner mig faktiskt trygg med att åka hem.
Dessutom kommer vi få hemsjukvård, han är alltså fortfarande inskriven här, men det kommer hem någon ungefär varannan dag under vardagar och väger och byter sond om det behövs och ger vägledning om man undrar något.
Helt perfekt.
Tror att man nästan velat ha hembesök nån gång även om barnet varit fullgånget när det kom, bara för att kunna ställa de där frågorna som dyker upp längs vägen.
Viggo mår alltså bra, och gör hela tiden framsteg med ammningen, även om han blir väldigt trött ibland och inte orkar amma alls.
Men det beror på åldern, och när han väl orkar amma så gör han det helt rätt.
men nu kommer det nog bli ett litet uppehåll i skriveriet igen, eftersom vårat internet inte funkar hemma.
men jag återkommer med bilder och uppdatering lite senare.
Tjohej!
Livet på Södersjukhuset fortsätter.
Hej igen.
Idag är det söndag, och inatt blir Viggo 4 dygn.
Man tappar lätt tidsuppfattningen här, och jag blandar ihop dagarna.
Men iaf, för att fortsätta där jag slutade.
Jag fick gå och lägga mig på BB och Tobias åkte hem.
Trodde att jag skulle ha svårt att somna, men utmattningen gjorde sitt och jag somnade väldigt snabbt.
men bara i två timmar. När jag väl vaknat var det kört.
Försökte somna om, men det gick ju såklart inte.
Då blev det mass-sms där jag berättade att Viggo kommit, sen var det snabbt som attans ner till honom.
Ska jag vara ärlig så är det svårt att komma ihåg vad jag gjorde och hur det var.
Allt är som i en dimma.
Det var så otroligt överväldigande alltihop, och så mycket att ta in. Tröttheten gjorde förstås också sitt.
De tre små sladdarna var utbytta mot en på foten istället, och man ser pulsen och syre-nånting på en apparat.
Den har han fortfarande på sig när han ligger själv i sin säng, annars behöver han inte den.
Men jag kommer ihåg att jag satt med honom i famnen och vi båda somnade.
Gick sedan upp och åt lunch och tog en liten powernap. Välbehövligt kan man säga.
Det var faktiskt skönt att kunna gå därifrån.
Nu känns det konstigt att säga det, och jag är glad att jag sitter och skriver nu, för jag tror att om ett tag kommer jag bara minnas den första tiden med Viggo som underbar, Såklart.
För det är den.
Vill säga att jag älskar varenda sekund med honom.
Men där precis i början var det mycket som var lite jobbigt.
Jag har hela tiden försökt få bort tankarna på att - tänk om han kommer för tidigt, och hur kommer det vara när jag får hålla honom o.s.v, för att jag visste att längtan skulle bli så enorm om man tänkte på det.
Och så plötsligt var han här, och jag var helt oförberedd.
Nä, okej, inte helt kanske, men hela händelsen vara bara så, jaa, jag vet fan inte hur man kan beskriva det.
Otroligt ÖVERVÄLDIGANDE kanske passar.
Det var iallafall ganska skönt att ha möjlighet att gå upp till BB och läsa en tidning eller ta en dusch, och samtidigt veta att Viggo är där nere, omgiven av männsikor som vet vad de gör och gör allt för hans bästa.
Samtidigt var jag otroligt stolt, som alla föräldrar är såklart.
Men jag hade fött ett barn, och barnmorskan hade sagt att jag var som gjord för det.
Tobias berättade att när de gick med Viggo till hans avdelning hade de sagt till alla att - förstföderska, 6 min 3 krystningar, Helt otroligt!
Tänk att jag klarade det så bra. : )
Men så förstås, han är ju väldigt liten...
Och något som ligger och gnager lite grann är ju,
-Varför kom han för tidigt?
Man säger ju att det inte är något man kan rå för, och det kanske det inte är.
Men av någon anledning kom han, om han bestämde det själv eller om det var något jag gjort som påverkat.
Faktum är ju att han inte kan äta ordentligt själv än, och vi skulle kankse inte klara oss själva.
Ett litet uns dåligt samvete får man när man ser honom ligga i sin säng med värmebädd och slang i näsan för sondmatning...
Men han kommer ju bli bra snart, och stor och stark :)
Men det är sådana tankar man får tampas med ibland.
Får försöka stöta bort det, och bara tänka positivt.
Uppe på BB blev jag lite avundsjuk på mammorna som gick runt med sina barn i vagnar och klarade det mesta själv,
Här på Viggos avdelning känner jag mig samtidigt väldigt lyckligt lottad.
Här finns barn som väger mindre än 2 kg, och som verkligen måste kämpa.
Viggo kan ju faktiskt göra det mesta själv, ja som att andas t.ex. Det är inte en självklarhet när man kommer för tidigt.
Det enda är amminingen, och den kommer sakta men säkert.
Men jag är fortfarande lite avundsjuk på BB-mammorna.
Ingen förutom jag och Tobias har ju fått träffa Viggo.
Mamma och min syster har varit här och hälsat på, och då får jag gå ut och möta dem, men de får inte komma in på avdelningen, och Viggo får inte komma ut.
Så det enda de har fått se är bilder.
Det är nog en av anledningarna till att man tappar tidsuppfattningen här.
Man är ganska isolerad.
Besöksförbud och telefonförbud.
Så nån gång om dagen får jag gå ut och sätta på telefonen och svara på sms.
Igår natt fick Viggo sola också.
Han var lite gul.
Fick han ha snygga glajer på sig, och så skulle han vara helt naken. så låg han där i sin säng under lampan i 12 timmar och gottade sig.
Barn som är för tidigt födda sprattlar ibland väldigt mycket.
Det är för att de egentligen borde ligga i en trång livmoder fortfarande, och all luft omkring dem kan få dem att känna sig lite otrygga.
Så när han skulle sola helt naken blev han ibland lite orolig, och då fick man bädda in honom i bubbelplast.
Han såg ut som nån slags rymd-bebis helt enkelt : )
Nä, nu får det räcka för den här gången.
Återkommer med livet på Södersjukhuset.
Tjolahej!
Idag är det söndag, och inatt blir Viggo 4 dygn.
Man tappar lätt tidsuppfattningen här, och jag blandar ihop dagarna.
Men iaf, för att fortsätta där jag slutade.
Jag fick gå och lägga mig på BB och Tobias åkte hem.
Trodde att jag skulle ha svårt att somna, men utmattningen gjorde sitt och jag somnade väldigt snabbt.
men bara i två timmar. När jag väl vaknat var det kört.
Försökte somna om, men det gick ju såklart inte.
Då blev det mass-sms där jag berättade att Viggo kommit, sen var det snabbt som attans ner till honom.
Ska jag vara ärlig så är det svårt att komma ihåg vad jag gjorde och hur det var.
Allt är som i en dimma.
Det var så otroligt överväldigande alltihop, och så mycket att ta in. Tröttheten gjorde förstås också sitt.
De tre små sladdarna var utbytta mot en på foten istället, och man ser pulsen och syre-nånting på en apparat.
Den har han fortfarande på sig när han ligger själv i sin säng, annars behöver han inte den.
Men jag kommer ihåg att jag satt med honom i famnen och vi båda somnade.
Gick sedan upp och åt lunch och tog en liten powernap. Välbehövligt kan man säga.
Det var faktiskt skönt att kunna gå därifrån.
Nu känns det konstigt att säga det, och jag är glad att jag sitter och skriver nu, för jag tror att om ett tag kommer jag bara minnas den första tiden med Viggo som underbar, Såklart.
För det är den.
Vill säga att jag älskar varenda sekund med honom.
Men där precis i början var det mycket som var lite jobbigt.
Jag har hela tiden försökt få bort tankarna på att - tänk om han kommer för tidigt, och hur kommer det vara när jag får hålla honom o.s.v, för att jag visste att längtan skulle bli så enorm om man tänkte på det.
Och så plötsligt var han här, och jag var helt oförberedd.
Nä, okej, inte helt kanske, men hela händelsen vara bara så, jaa, jag vet fan inte hur man kan beskriva det.
Otroligt ÖVERVÄLDIGANDE kanske passar.
Det var iallafall ganska skönt att ha möjlighet att gå upp till BB och läsa en tidning eller ta en dusch, och samtidigt veta att Viggo är där nere, omgiven av männsikor som vet vad de gör och gör allt för hans bästa.
Samtidigt var jag otroligt stolt, som alla föräldrar är såklart.
Men jag hade fött ett barn, och barnmorskan hade sagt att jag var som gjord för det.
Tobias berättade att när de gick med Viggo till hans avdelning hade de sagt till alla att - förstföderska, 6 min 3 krystningar, Helt otroligt!
Tänk att jag klarade det så bra. : )
Men så förstås, han är ju väldigt liten...
Och något som ligger och gnager lite grann är ju,
-Varför kom han för tidigt?
Man säger ju att det inte är något man kan rå för, och det kanske det inte är.
Men av någon anledning kom han, om han bestämde det själv eller om det var något jag gjort som påverkat.
Faktum är ju att han inte kan äta ordentligt själv än, och vi skulle kankse inte klara oss själva.
Ett litet uns dåligt samvete får man när man ser honom ligga i sin säng med värmebädd och slang i näsan för sondmatning...
Men han kommer ju bli bra snart, och stor och stark :)
Men det är sådana tankar man får tampas med ibland.
Får försöka stöta bort det, och bara tänka positivt.
Uppe på BB blev jag lite avundsjuk på mammorna som gick runt med sina barn i vagnar och klarade det mesta själv,
Här på Viggos avdelning känner jag mig samtidigt väldigt lyckligt lottad.
Här finns barn som väger mindre än 2 kg, och som verkligen måste kämpa.
Viggo kan ju faktiskt göra det mesta själv, ja som att andas t.ex. Det är inte en självklarhet när man kommer för tidigt.
Det enda är amminingen, och den kommer sakta men säkert.
Men jag är fortfarande lite avundsjuk på BB-mammorna.
Ingen förutom jag och Tobias har ju fått träffa Viggo.
Mamma och min syster har varit här och hälsat på, och då får jag gå ut och möta dem, men de får inte komma in på avdelningen, och Viggo får inte komma ut.
Så det enda de har fått se är bilder.
Det är nog en av anledningarna till att man tappar tidsuppfattningen här.
Man är ganska isolerad.
Besöksförbud och telefonförbud.
Så nån gång om dagen får jag gå ut och sätta på telefonen och svara på sms.
Igår natt fick Viggo sola också.
Han var lite gul.
Fick han ha snygga glajer på sig, och så skulle han vara helt naken. så låg han där i sin säng under lampan i 12 timmar och gottade sig.
Barn som är för tidigt födda sprattlar ibland väldigt mycket.
Det är för att de egentligen borde ligga i en trång livmoder fortfarande, och all luft omkring dem kan få dem att känna sig lite otrygga.
Så när han skulle sola helt naken blev han ibland lite orolig, och då fick man bädda in honom i bubbelplast.
Han såg ut som nån slags rymd-bebis helt enkelt : )
Nä, nu får det räcka för den här gången.
Återkommer med livet på Södersjukhuset.
Tjolahej!
Så kom Viggo, som en blixt från klar himmel.
Nu är han alltså här.
Sitter på Södersjukhuset och skriver, och viggo ligger och sover i känguruskjortan som jag fått låna.
Efter att jag skrivit på jobbet sist tyckte jag allt var så jobbigt.
Trodde jag bara var känslig, och tänkte att fan om det ska vara såhär resten av tiden.
Om jag visste att det var på gång så skulle det vara lättare att hantera, men nu var det inte på gång (trodde jag) och det kändes på nåt sätt så meningslöst att ha ont.
Jag hade ju även fått jobba över för att servera fika till 25 tanter och farbröder från svenska turistbyrån eller nåt sånt, och när jag väl kom hem ville jag bara gå och lägga mig.
Hade börjat klocka lite, och det var ungefär 5 minuter mellan sammandragningarna, men ändå väldigt oregelbundet.
Jag tänkte att det skulle bli bättre om jag vilade lite, eftersom det blivit det två dagar tidigare.
Och om det inte blivit bättre om ett tag så skulle jag ringa förlossningskliniken.
Men så tog jag en dusch, och märkte att det kom lite lite blod, så jag ringde.
De tyckte förståts att jag skulle in och undersökas, och jag tyckte det kändes skönt, för då skulle jag få svar på att allt var som det skulle och att jag bara behövde ta det lite lugnt.
Kanske få lite medicin så att Viggos lungor mognar och lite sånt man läst om.
Men vi hade ingen brådska direkt, och kollade färdigt på en film först.
På väg in smsade jag Jonas på jobbet och frågade om han kunde ta mitt pass på lördag, för att jag var på väg in till sjukhuset men att det inte var dags, men att jag trodde att de inte skulle vilja att jag jobbade i helgen.
I torsdags skulle jag egentligen storhandlat, och sen skulle jag och Tobias på IKEA.
I bilen frågade han om jag trodde att jag verkligen skulle orka handla imorgon.
Jaaa, jag får bara ta det lite lugnt svarade jag.
Så kom vi in på förlossningskliniken, och de sa att de skulle göra en liten koll då.
Så ungefär kl 21 har jag en apparat på magen som mäter sammandragningarna, och en som kollar Viggos puls.
Efter ytterligare en timme kommer en doktor och ska göra ett ultraljud för att kolla vart han har huvudet.
han frågade om jag visste hur han låg, och jag sa att han låg med huvudet neråt, och att han gjort det några veckor.
han såg väldigt förvånad ut och sa att han först inte trodde det var huvudet han såg, för det var väldigt långt ner.
Så sa han att det troligtvis var en förossning på gång inom den närmsta tiden.
Jag tänkte den närmsta tiden som inom några dagar kanske, inte som någon timma.
Så gjorde han en vaginal undersökning också, och så säger han plötsligt att jag var öppen 6-7cm.
Då började jag inse att jag höll på att föda barn. NU.
Så tilltog sammandragningarna, och vid 23-tiden var de regelbundna och starka. då var det 8 cm.
De frågade om jag ville ha lustgas, men jag tackade nej.
Kl 00 var jag öppen ytterligare, och de sa att det är den sista cm som är jobbigast, och jag provade lustgas.
Men det kändes som en riktigt dålig och okontrollerad fylla, så jag blev tvungen att kräkas.
Det var ingen höjdare att ha sammandragningar, någon som sitter och stirrar in i ens vagina och kräkas samtidigt, men jag kommer ihåg att jag nästan skrattade till lite då för att kräkset smakade så mycket banan och nyponsoppa.
Barnmorskan sa att hon var imponerad över hur jag hanterade allt, och sa att jag var en såndär ovanlig kvinna med mycket hög smärttröskel.
Det kändes ju bra, men nu började det bli väldigt jobbigt, och jag kände mig väl inte som världens starkaste.
Längtade efter att vattnet skulle gå, för hinnan var otroligt spänd, och dom skulle ju vara på och pilla på den hela tiden när jag hade sammandragning.
Obehagligt kan man säga att det var.
Så ungefär 00.45 brast äntligen hinnan, och det plaskade till i hela rummet.
Det var allderles strax dags att krysta, och 00.55 var det bara att ta i från tårna.
Jag kände genast att huvudet var på väg, och barnmorskan sa att man såg hår.
Nästa värk, och halva huvudet var ute, och vid den tredje så sa det plopp.
01.01 var han ute, och jag kunde inte fatta att det var han.
Jag skulle ju storhandla imorgon.
Tobias och jag grät lite.
Bara lite, och jag som trodde jag skulle storböla.
Men det var så svårt att förstå.
Så gick Tobias iväg med honom, för han var tvungen att vara på avdelningen för för tidigt födda.
Kvar låg jag, som i chock, och efterbörden skulle ju också ut.
Började frysa och skaka i hela kroppen.
Jag hade precis fött barn.
Men doktorn och Tobias kom tillbaka med Viggo, så att jag fick hälsa ordentligt.
Han låg på mitt bröst och var så liten så liten.
Men han var tvungen att tas tillbaka ganska snabbt, och jag protesterade inte.
Även om jag bara ville hålla honom så visste jag att det var det absolut bästa om han fick komma tillbaka och få den vård han behövde, om han behövde någon.
han var ju alldeles för tidig, alldeles för liten.
Så syddes jag ihop för det hade brustit lite lite, och sen fick jag duscha.
Stog och skakade i duschen, för att jag frös så mycket.
Men det var förbaskat skönt.
Jag och Tobbe fick lite fika, och sen fick jag åka i rullstol till Viggos avdelning.
Han var lite kall och låg på värmedyna, och hade 3 pyttesmå sladdar på bröstet som kollade puls och syre och sånt.
Det var första gången jag fick hålla i ett spädbarn, och det var mitt barn.
Viggo var såklart tvungen att stanna där, och jag fick rum på BB som ligger två våningar upp.
tobias åkte hem för att sova nån timme, för han var tvungen att åka till jobbet dagen efter.
Men nu är det dags för Viggo att äta, så jag får fortsätta en annan gång.
Sitter på Södersjukhuset och skriver, och viggo ligger och sover i känguruskjortan som jag fått låna.
Efter att jag skrivit på jobbet sist tyckte jag allt var så jobbigt.
Trodde jag bara var känslig, och tänkte att fan om det ska vara såhär resten av tiden.
Om jag visste att det var på gång så skulle det vara lättare att hantera, men nu var det inte på gång (trodde jag) och det kändes på nåt sätt så meningslöst att ha ont.
Jag hade ju även fått jobba över för att servera fika till 25 tanter och farbröder från svenska turistbyrån eller nåt sånt, och när jag väl kom hem ville jag bara gå och lägga mig.
Hade börjat klocka lite, och det var ungefär 5 minuter mellan sammandragningarna, men ändå väldigt oregelbundet.
Jag tänkte att det skulle bli bättre om jag vilade lite, eftersom det blivit det två dagar tidigare.
Och om det inte blivit bättre om ett tag så skulle jag ringa förlossningskliniken.
Men så tog jag en dusch, och märkte att det kom lite lite blod, så jag ringde.
De tyckte förståts att jag skulle in och undersökas, och jag tyckte det kändes skönt, för då skulle jag få svar på att allt var som det skulle och att jag bara behövde ta det lite lugnt.
Kanske få lite medicin så att Viggos lungor mognar och lite sånt man läst om.
Men vi hade ingen brådska direkt, och kollade färdigt på en film först.
På väg in smsade jag Jonas på jobbet och frågade om han kunde ta mitt pass på lördag, för att jag var på väg in till sjukhuset men att det inte var dags, men att jag trodde att de inte skulle vilja att jag jobbade i helgen.
I torsdags skulle jag egentligen storhandlat, och sen skulle jag och Tobias på IKEA.
I bilen frågade han om jag trodde att jag verkligen skulle orka handla imorgon.
Jaaa, jag får bara ta det lite lugnt svarade jag.
Så kom vi in på förlossningskliniken, och de sa att de skulle göra en liten koll då.
Så ungefär kl 21 har jag en apparat på magen som mäter sammandragningarna, och en som kollar Viggos puls.
Efter ytterligare en timme kommer en doktor och ska göra ett ultraljud för att kolla vart han har huvudet.
han frågade om jag visste hur han låg, och jag sa att han låg med huvudet neråt, och att han gjort det några veckor.
han såg väldigt förvånad ut och sa att han först inte trodde det var huvudet han såg, för det var väldigt långt ner.
Så sa han att det troligtvis var en förossning på gång inom den närmsta tiden.
Jag tänkte den närmsta tiden som inom några dagar kanske, inte som någon timma.
Så gjorde han en vaginal undersökning också, och så säger han plötsligt att jag var öppen 6-7cm.
Då började jag inse att jag höll på att föda barn. NU.
Så tilltog sammandragningarna, och vid 23-tiden var de regelbundna och starka. då var det 8 cm.
De frågade om jag ville ha lustgas, men jag tackade nej.
Kl 00 var jag öppen ytterligare, och de sa att det är den sista cm som är jobbigast, och jag provade lustgas.
Men det kändes som en riktigt dålig och okontrollerad fylla, så jag blev tvungen att kräkas.
Det var ingen höjdare att ha sammandragningar, någon som sitter och stirrar in i ens vagina och kräkas samtidigt, men jag kommer ihåg att jag nästan skrattade till lite då för att kräkset smakade så mycket banan och nyponsoppa.
Barnmorskan sa att hon var imponerad över hur jag hanterade allt, och sa att jag var en såndär ovanlig kvinna med mycket hög smärttröskel.
Det kändes ju bra, men nu började det bli väldigt jobbigt, och jag kände mig väl inte som världens starkaste.
Längtade efter att vattnet skulle gå, för hinnan var otroligt spänd, och dom skulle ju vara på och pilla på den hela tiden när jag hade sammandragning.
Obehagligt kan man säga att det var.
Så ungefär 00.45 brast äntligen hinnan, och det plaskade till i hela rummet.
Det var allderles strax dags att krysta, och 00.55 var det bara att ta i från tårna.
Jag kände genast att huvudet var på väg, och barnmorskan sa att man såg hår.
Nästa värk, och halva huvudet var ute, och vid den tredje så sa det plopp.
01.01 var han ute, och jag kunde inte fatta att det var han.
Jag skulle ju storhandla imorgon.
Tobias och jag grät lite.
Bara lite, och jag som trodde jag skulle storböla.
Men det var så svårt att förstå.
Så gick Tobias iväg med honom, för han var tvungen att vara på avdelningen för för tidigt födda.
Kvar låg jag, som i chock, och efterbörden skulle ju också ut.
Började frysa och skaka i hela kroppen.
Jag hade precis fött barn.
Men doktorn och Tobias kom tillbaka med Viggo, så att jag fick hälsa ordentligt.
Han låg på mitt bröst och var så liten så liten.
Men han var tvungen att tas tillbaka ganska snabbt, och jag protesterade inte.
Även om jag bara ville hålla honom så visste jag att det var det absolut bästa om han fick komma tillbaka och få den vård han behövde, om han behövde någon.
han var ju alldeles för tidig, alldeles för liten.
Så syddes jag ihop för det hade brustit lite lite, och sen fick jag duscha.
Stog och skakade i duschen, för att jag frös så mycket.
Men det var förbaskat skönt.
Jag och Tobbe fick lite fika, och sen fick jag åka i rullstol till Viggos avdelning.
Han var lite kall och låg på värmedyna, och hade 3 pyttesmå sladdar på bröstet som kollade puls och syre och sånt.
Det var första gången jag fick hålla i ett spädbarn, och det var mitt barn.
Viggo var såklart tvungen att stanna där, och jag fick rum på BB som ligger två våningar upp.
tobias åkte hem för att sova nån timme, för han var tvungen att åka till jobbet dagen efter.
Men nu är det dags för Viggo att äta, så jag får fortsätta en annan gång.
vattengympa för gravida - lugnt och fridfullt?
Hejhej!
Har inte skrivit på ett tag då vi inte haft någon dator, men nu passar jag på när det är lugnt på jobbet :)
Igår var jag på mitt första pass vattengympa för gravida, och jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad över vad det innebär.
Lungt och fridfullt, avslappning, mys.
Det här är bilderna man oftast får se, men det stämde inte riktigt överens med hur det egentligen var.
Tänk er istället 15 höggravida kvinnor i 30-årsåldern i en liten pol skutta omkring med skumgummihantlar och stånka och stöna och skvätta vatten.
Eller stå och få instruktioner om att vi ska knipa till max ända från analen till urinröret.
Inte för att det var dåligt på något sätt, absolut inte.
Jag blev bara aningens förvånad.
Kunde inte låta bli att skratta lite åt oss när vi trampade runt där i vattnet, och tänkte att det måste se väldigt komiskt ut hela grejjen.
Men det var väldigt skönt att få röra lite på sig annat än att bära kartonger och matkassar och släpa barnvagnar och allt som vardagen hör till.
Men sammandragningarna är förståts lite jobbiga.
Men de kändes inte lika påfrestande i vattnet.
Men jag kanske ska köra en kort uppdatering över sista tiden då, eftersom jag varit bort ett tag.
Det största som har hänt är väl egentligen att vi nu har flyttat och bor i vår nya lägenhet.
Flytten var väldigt jobbig och påfrestande, dels för att Tobias var på semester i Europa den veckan, och dels för att det blev så försenat.
Vi skulle egentligen ha haft tillgång den 1a augusti, men så sa hon att hon gärna ville ha helgen på sig också, och det gick ju bra, för jag jobade då.
Men jag räknade iaf med att det skulle stå tomt på måndagen, men så blev det inte...
Jag ville ju såklart få ut henne så jag kunde börja måla och fixa eftersom jag tagit ledigt hela den veckan.
Så jag erbjöd mig att hjälpa till och körde grejjer o lite sånt.
Det var iaf väldigt struligt allting, och trött blev jag.
Nu är jag också trött och har sammandragningar hela tiden, så jag får nog fortsätta en annan dag...
Men jag kan ju kort berätta att jag och Tobias förlovade oss kvällen när han kom hem den 7e :)
Och att den sk, slemproppen, en slempropp helt enkelt som sitter i livmoderhalsen, lossnade i förrgår.
Hade klagat om sammandragningar på jobbet hela dagen, och när jag kom hem började jag blöda och slemma.
Mysigt. ^^
Sen kom sammandragningarna oftare, ungefär med 10 min mellanrum och gjorde ont som satan. då blev jag lite orolig och tänkte nästan att jag skulle föda för tidigt.
men efter några timmar blev det bättre igen, och jag fick sova lite på natten.
Ringde barnmorskan dagen efter, och hon tyckte jag skulle ringa förlossningskliniken.
Trodde jag skulle bli avfärdad, vilket jag såklart blev, men ändå så skällde de lite på mig för att jag inte ringt på kvällen.
Varför ska man göra det om man bara blir avfärdad kan man tänka..
Idag har jag också haft mycket sammandragningar, även nu med 10-15 min mellanrum, och det gör det lite svårt att jobba.
Men vi är redan lite underbemannade här på jobbet, och på mitt konto är det tomt, så jag skulle verkligen behöva jobba de här sista 2 veckorna, även om det blir jobbigt.
men vi får se vad som händer. Går det så går det.
Jag skulle gärna ligga hemma och mysa och klappa magen hela dagarna, men det blir man ju inte rik av :)
Har inte skrivit på ett tag då vi inte haft någon dator, men nu passar jag på när det är lugnt på jobbet :)
Igår var jag på mitt första pass vattengympa för gravida, och jag måste säga att jag ändå blev lite förvånad över vad det innebär.
Lungt och fridfullt, avslappning, mys.
Det här är bilderna man oftast får se, men det stämde inte riktigt överens med hur det egentligen var.
Tänk er istället 15 höggravida kvinnor i 30-årsåldern i en liten pol skutta omkring med skumgummihantlar och stånka och stöna och skvätta vatten.
Eller stå och få instruktioner om att vi ska knipa till max ända från analen till urinröret.
Inte för att det var dåligt på något sätt, absolut inte.
Jag blev bara aningens förvånad.
Kunde inte låta bli att skratta lite åt oss när vi trampade runt där i vattnet, och tänkte att det måste se väldigt komiskt ut hela grejjen.
Men det var väldigt skönt att få röra lite på sig annat än att bära kartonger och matkassar och släpa barnvagnar och allt som vardagen hör till.
Men sammandragningarna är förståts lite jobbiga.
Men de kändes inte lika påfrestande i vattnet.
Men jag kanske ska köra en kort uppdatering över sista tiden då, eftersom jag varit bort ett tag.
Det största som har hänt är väl egentligen att vi nu har flyttat och bor i vår nya lägenhet.
Flytten var väldigt jobbig och påfrestande, dels för att Tobias var på semester i Europa den veckan, och dels för att det blev så försenat.
Vi skulle egentligen ha haft tillgång den 1a augusti, men så sa hon att hon gärna ville ha helgen på sig också, och det gick ju bra, för jag jobade då.
Men jag räknade iaf med att det skulle stå tomt på måndagen, men så blev det inte...
Jag ville ju såklart få ut henne så jag kunde börja måla och fixa eftersom jag tagit ledigt hela den veckan.
Så jag erbjöd mig att hjälpa till och körde grejjer o lite sånt.
Det var iaf väldigt struligt allting, och trött blev jag.
Nu är jag också trött och har sammandragningar hela tiden, så jag får nog fortsätta en annan dag...
Men jag kan ju kort berätta att jag och Tobias förlovade oss kvällen när han kom hem den 7e :)
Och att den sk, slemproppen, en slempropp helt enkelt som sitter i livmoderhalsen, lossnade i förrgår.
Hade klagat om sammandragningar på jobbet hela dagen, och när jag kom hem började jag blöda och slemma.
Mysigt. ^^
Sen kom sammandragningarna oftare, ungefär med 10 min mellanrum och gjorde ont som satan. då blev jag lite orolig och tänkte nästan att jag skulle föda för tidigt.
men efter några timmar blev det bättre igen, och jag fick sova lite på natten.
Ringde barnmorskan dagen efter, och hon tyckte jag skulle ringa förlossningskliniken.
Trodde jag skulle bli avfärdad, vilket jag såklart blev, men ändå så skällde de lite på mig för att jag inte ringt på kvällen.
Varför ska man göra det om man bara blir avfärdad kan man tänka..
Idag har jag också haft mycket sammandragningar, även nu med 10-15 min mellanrum, och det gör det lite svårt att jobba.
Men vi är redan lite underbemannade här på jobbet, och på mitt konto är det tomt, så jag skulle verkligen behöva jobba de här sista 2 veckorna, även om det blir jobbigt.
men vi får se vad som händer. Går det så går det.
Jag skulle gärna ligga hemma och mysa och klappa magen hela dagarna, men det blir man ju inte rik av :)
