idajornholm

Hejhej!

idag går jag in i V.32 och har 62 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det känns som om slutet börjar närma sig, även om tiden nu plötsligt har börjat maska sig fram.
De senaste veckorna har gått fort, men nu börjar man räkna dagar igen.
Magen börjar bli stor, fast det har jag ju alltid tyckt, men nu börjar den bli stor "på riktigt".
Jag har även fått foglossningar och har satans ont i ryggen.
Nu är jag verkligen den där gravida kvinnan som vaggar sig fram och säger ojojoj och blir anfådd för ingenting.
Den där gravida kvinnan jag på något sätt inte trodde jag skulle bli.
Jag har varit lite naiv och tänkt att jag är "ung och stark", jag kommer säkert inte få så mycket problem.
Nu när jag fått det motbevisat så börjar en liten liten oro att gro inför förlossningen.
För där har jag också försökt tänka positivt och att det kommer säkert bli bra, och jag tror att jag kan hantera smärta hyffsat och hur jobbigt det än är så går det ju över. o.s.v  o.s.v.
Men nu när jag vaggar fram med min onda rygg så börjar jag tvivla lite.
Jag är kanske inte så stark som jag trott....
men men.
Jag ska fortsätta tänka positivt så gott det går.

Här är en bild på magen i alla fall
.

Barnet är ungefär 40 cm långt och väger ca 1500g.
var hos barnmorskan igår och fick veta att han fixerat huvudet i bäckenet, och att han troligtvis kommer stanna så.
Så det blir inga fler kullerbyttor, vilket är ganska skönt, men desto fler sparkar mot revbenen, vilket inte alltid är trevligt.
Jag har märkt att han är vaken och aktiv under längre och längre perioder nu också, och det kan vara väldigt sprattligt i upp till en timme.
Sammandragningarna kommer oftare och oftare också.
Minst en gång i timmen, och på kvällarna oftare.
Har varit lite orolig för att det ska vara ett tecken på en för tidig förlossning, men barnmorskan sa att det inte var någon fara så länge det inte kändes som kraftig mensvärk ungefär.
Men ibland gör det ju ont, men hur ont får det göra utan att det är någon fara?
Det är lite förvirrande :)
Men jag tror ändå jag skulle märka tydligare om det var något som var fel.

Nu är vi i allafall på gång att flytta, och det är grejjer och kartonger överallt och det är väldans svårt att hålla koll på vad som är vart.
Sen måste man ju sätta sig in i vilket elavtal man bör skaffa, och vilken hemförsäkring o.s.v.
Huvudet är fullt av grejjer, och det jobbigaste är nästan att jag känner att jag har svårt att hjälpa till med många saker.
De flesta säger att gud va skönt det måste vara att flytta när man är gravid och slippa bära, det är ju världens bästa ursäkt.
Men jag känner mig mest handikappad och ivägen när jag inte kan hjälpa till, och oftast kan jag inte låta bli att bära nån kartong eller så, även om det inte alls känns bra i ryggen och jag vet att jag borde låta bli.
Men det är FRUSTRERANDE att behöva stå bredvid och titta på när någon annan bär...
Jaja, det känns skönt att veta att nån gång i närmaste framtiden så kommer vi ha fått ordning på det mesta, och vi kommer förhoppningsvis ha ett hem att komma hem till och känna att,
ahh, Va skönt de e o komma hem :)