idajornholm

Idag går jag alltså in i V.30
När jag tänker tillbaka några månader så minns jag hur oändligt långt borta jag tyckte att V.30 var.
Nu är jag här, och det är bara 76 dagar kvar till beräknad födsel.
Fast nu tycker jag att det känns oändligt långt borta :)
Det är lite konstigt det här.
Man kan liksom inte bestämma sig för om man tycker tiden går fort eller långsamt.
Det känns som att det går fort när jag tänker på att om ungefär 10 veckor har jag mitt lilla barn i famnen, och kommer då att vara förälder i resten av mitt liv.
Då är 10 veckor plötsligt ingenting.
Men sen tänker jag på hur tungt det börjar bli, och att sammandragningarna kommer oftare och blir kraftigare, och att det kommer bli värre.
I tio veckor till kommer jag gå och vagga och vara konstant kissnödig och osmidig med värk i fötterna.
Då känns 10 veckor som jättelänge.
Men hursomhelst så går dagarna framåt, vare sig jag tycker det går fort eller långsamt, och dagen D närmar sig.

Viggo sprattlar runt i magen, och lever lite sitt eget liv därinne.
Tobbe brukar roa sig med att rita på min mage, och den lille verkar reagera extra mycket på pennornas svepande över magen, för då brukar han alltid peta tillbaka från insidan.
Då känner man att familjen är nära, och jag längtar efter att få se honom.
Jag önskar att jag kunde göra det.
Få gå på ett till ultraljud och få se hur stor han har blivit.
Men allt har sin tid, och om lång/kort tid kommer jag snart få möjlighet att titta på honom så mycket jag vill.

Just nu har jag min första semesterdag och sitter ochbevakar blocket.
Två intressanta lägenheter lades upp igår, och jag ringer och ringer, men de svarar inte.
Har även fått ett till erbjudande via mail, men den känns som i dyraste laget.
Men det skulle vara så skönt om vi bara fick det här med bostad löst, så att jag den här sista tiden kan lägga all energi på att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra.
För just nu känns det ju såklart extra viktigt att må bra och inte ligga och oroa sig.
Hur upplever Viggo min stress?
Näe, jag skulle verkligen bli glad om vi bara fick nånstans att bo.
Och pappa också.
Var hemma hos honom och åt lunch igår, och sa lite försiktigt att om vi inte hittar något innan barnet kommer, ja, då får jag nog flytta hem igen.
Han skulle ju såklart aldrig säga nej, men han är väl inte jättesugen på att ha oss boende där.
Det är ju det som är det fina med att bli morfar kan jag tänka mig.
Man får göra det där roliga med barnen, och att vakna på nätterna slipper man.
Det har han ju säkert fått göra tillräckligt många gånger kan jag tänka mig :)

JAHA, nu fick jag tag på de som lagt ut annonser.
Många hade ringt, såklart, men de tog våra uppgifter och skulle höra av sig om det var intressant....
bajskorv, säger jag.
Men vem vet, de kanske känner att en stackars bostadslös småbarnsfamilj är de perfekta hyresgästerna.

Måste bara visa den fina overallen jag har beställt :)
kunde bara inte låta bli.