idajornholm

Hejhej!

Viggo är nu 5 ½ månad, men skulle egentligen nyss blivit 4 månader.
Han tuggar på allt, även mig, och jag börjar känna att det är väldigt skönt att tänderna inte tittat ut än.
Han har fått lite fastare sovrutiner och somnar lite tidigare, runt halv 9, och vaknar tidigare. Visserligen hade jag gärna sovit till 9-10 på mornarna, men det är ju faktiskt skönt att komma upp tidigt och att ha samma rutiner som Tobbe.
För han går ju också och lägger sig så tidigt, och om vi ska få nån tid tillsammans när barnen sover, så måste barnen somna tidigt :)
Men Casper är gärna uppe länge, och är ganska svår att lägga.
Så de veckor vi har honom så har vi helt enkelt ingen tid tillsammans.
Ibland somnar Tobbe tillockmed före Casper.

Ibland känner jag mig så himla gammal.
Ja kanske inte som 70 år, men som mycket äldre än vad jag är.
Igår var jag på Ica och var sådär trött och lite stressad. I kundvagnen hade jag Viggo i bilbarnstolen och Casper i barnsätet.
Utseendet är ju inte heller något man orkar bry sig om riktigt. Vem ska jag vara snygg för liksom?
Så började jag prata med en gubbe i rullstol. Han hade fått en stroke för ett tag sen, tror jag. Något hade iaf hänt så att han hade svårt att prata.
Han ville att jag skulle gissa hur gammal han var, och sånt är ju alltid svårt.
Men så himla gammal såg han inte ut, och jag jämförde honom lite med min pappa och slog till på 54 år.
Han var ju faktiskt sjuk, och då kan man nog se lite äldre ut än vad man är.
Då tog han min hand och sa med ett leende att han var över 70.
Då bad jag honom gissa hur gammal jag var, och sa att han troligtvis aldrig kommer gissa rätt.
35.
Han trodde att jag var 35.
Och jag klandrar honom faktiskt inte.
Jag känner mig som 35 när jag kör runt i min volvo combi med barnen och är lite sen till dagis och funderar vad jag ska laga för middag.
Jag känner mig iaf inte som 19.
Eller inte som andra 19-åringar.
Och jag känner mig lite ensam...
Jag bor ju nu på Tyresö, där jag inte känner så många.
Och det blir mest att jag bara sitter hemma.
Det är lite läskigt, för dagarna bara flyger förbi utan att jag riktigt märker det.
En annan sak som tyder på att jag nog är ganska ensam, det är att jag kan bli glad över en sån sak som att reklamen kommer på måndagar.
Jag blir faktiskt GLAD av det.
Hur många blir glada över att få värdelösa reklamblad?

Jaja. Nu ska jag föröska hitta på något som kan förgylla min dag :)
hejsvejs.


Hittade den här bilden som togs när jag skulle gå ut på krogen med magen :)
Känns som en evighet sen.