idajornholm

Hej igen.
Idag är det söndag, och inatt blir Viggo 4 dygn.
Man tappar lätt tidsuppfattningen här, och jag blandar ihop dagarna.
Men iaf, för att fortsätta där jag slutade.

Jag fick gå och lägga mig på BB och Tobias åkte hem.
Trodde att jag skulle ha svårt att somna, men utmattningen gjorde sitt och jag somnade väldigt snabbt.
men bara i två timmar. När jag väl vaknat var det kört.
Försökte somna om, men det gick ju såklart inte.
Då blev det mass-sms där jag berättade att Viggo kommit, sen var det snabbt som attans ner till honom.
Ska jag vara ärlig så är det svårt att komma ihåg vad jag gjorde och hur det var.
Allt är som i en dimma.
Det var så otroligt överväldigande alltihop, och så mycket att ta in. Tröttheten gjorde förstås också sitt.
De tre små sladdarna var utbytta mot en på foten istället, och man ser pulsen och syre-nånting på en apparat.
Den har han fortfarande på sig när han ligger själv i sin säng, annars behöver han inte den.
Men jag kommer ihåg att jag satt med honom i famnen och vi båda somnade.
Gick sedan upp och åt lunch och tog en liten powernap. Välbehövligt kan man säga.
Det var faktiskt skönt att kunna gå därifrån.

Nu känns det konstigt att säga det, och jag är glad att jag sitter och skriver nu, för jag tror att om ett tag kommer jag bara minnas den första tiden med Viggo som underbar, Såklart.
För det är den.
Vill säga att jag älskar varenda sekund med honom.
Men där precis i början var det mycket som var lite jobbigt.
Jag har hela tiden försökt få bort tankarna på att - tänk om han kommer för tidigt, och hur kommer det vara när jag får hålla honom o.s.v, för att jag visste att längtan skulle bli så enorm om man tänkte på det.
Och så plötsligt var han här, och jag var helt oförberedd.
Nä, okej, inte helt kanske, men hela händelsen vara bara så, jaa, jag vet fan inte hur man kan beskriva det.
Otroligt ÖVERVÄLDIGANDE kanske passar.
Det var iallafall ganska skönt att ha möjlighet att gå upp till BB och läsa en tidning eller ta en dusch, och samtidigt veta att Viggo är där nere, omgiven av männsikor som vet vad de gör och gör allt för hans bästa.

Samtidigt var jag otroligt stolt, som alla föräldrar är såklart.
Men jag hade fött ett barn, och barnmorskan hade sagt att jag var som gjord för det.
Tobias berättade att när de gick med Viggo till hans avdelning hade de sagt till alla att - förstföderska, 6 min 3 krystningar, Helt otroligt!
Tänk att jag klarade det så bra. : )

Men så förstås, han är ju väldigt liten...
Och något som ligger och gnager lite grann är ju,
-Varför kom han för tidigt?
Man säger ju att det inte är något man kan rå för, och det kanske det inte är.
Men av någon anledning kom han, om han bestämde det själv eller om det var något jag gjort som påverkat.
Faktum är ju att han inte kan äta ordentligt själv än, och vi skulle kankse inte klara oss själva.
Ett litet uns dåligt samvete får man när man ser honom ligga i sin säng med värmebädd och slang i näsan för sondmatning...
Men han kommer ju bli bra snart, och stor och stark :)
Men det är sådana tankar man får tampas med ibland.
Får försöka stöta bort det, och bara tänka positivt.
Uppe på BB blev jag lite avundsjuk på mammorna som gick runt med sina barn i vagnar och klarade det mesta själv,
Här på Viggos avdelning känner jag mig samtidigt väldigt lyckligt lottad.
Här finns barn som väger mindre än 2 kg, och som verkligen måste kämpa.
Viggo kan ju faktiskt göra det mesta själv, ja som att andas t.ex. Det är inte en självklarhet när man kommer för tidigt.
Det enda är amminingen, och den kommer sakta men säkert.

Men jag är fortfarande lite avundsjuk på BB-mammorna.
Ingen förutom jag och Tobias har ju fått träffa Viggo.
Mamma och min syster har varit här och hälsat på, och då får jag gå ut och möta dem, men de får inte komma in på avdelningen, och Viggo får inte komma ut.
Så det enda de har fått se är bilder.
Det är nog en av anledningarna till att man tappar tidsuppfattningen här.
Man är ganska isolerad.
Besöksförbud och telefonförbud.
Så nån gång om dagen får jag gå ut och sätta på telefonen och svara på sms.

Igår natt fick Viggo sola också.
Han var lite gul.
Fick han ha snygga glajer på sig, och så skulle han vara helt naken. så låg han där i sin säng under lampan i 12 timmar och gottade sig.
Barn som är för tidigt födda sprattlar ibland väldigt mycket.
Det är för att de egentligen borde ligga i en trång livmoder fortfarande, och all luft omkring dem kan få dem att känna sig lite otrygga.
Så när han skulle sola helt naken blev han ibland lite orolig, och då fick man bädda in honom i bubbelplast.
Han såg ut som nån slags rymd-bebis helt enkelt : )


Nä, nu får det räcka för den här gången.
Återkommer med livet på Södersjukhuset.

Tjolahej!