idajornholm

Hej!
¨Nu har jag och Tobias varit på ultraljud, och det enda jag kan säga är att det var fantastiskt.
Jag var jättenervös hela dagen och tänkte på allt som kunde vara fel.
När vi väl kom till Karolinska sjukhuset hittade vi ingen parkeringsplats och stressade runt, och det gjorde mig inte direkt lugnare.
Men sedan fick vi ändå vänta i väntrummet ganska länge, och minuterna maskade sig fram.
satt där och skruvade på mig medans Tobbe läste en tidning.
Han verkade inte alls lika nervös.
Så ropade de äntligen upp mitt namn och jag spratt till och gick in i rummet.
Jag var ganska otålig, men ville samtidigt inte riktigt, eftersom jag var lite rädd.
Så smörjer hon in magen och börjar dra med den där ultraljudsgrejjen.
Hon drar ganska snabbt, och man hinner inte se mer än att det är NÅGONTING där, och sedan säger hon,
Ja, det är i alla fall bara ett barn du bär på, och den verkar ha 2 ben och två armar, så så långt ser allt bra ut.
Puh!, det var skönt att höra.
Nu när hon hittat barnet så låter hon bildern vara stilla, och man ser huvudet och en liten arm som förs upp, nästan som en liten vinkning.
Tobias håller mig i handen, och jag kramar den och får en liten liten glädjetår i ögat.


Så får vi se huvudet och armar och alla fingrar och de små små fötterna och magen och vart navelsträngen går och hur moderkakan sitter, och hela tiden så rör han sig, jaa, det är en han : )
Och han är en sprattlig liten krabat.
Men ser hur hjärtat pumpar på också.
Och man ser hur han sparkar på min kissblåsa hela tiden, och jag tänker för mig själv att ja då är det inte så konstigt att jag är kissnödig hela tiden.
Så börjar själva undersökningen av fostret, och hon börjar med huvudet och hon säger hela tiden att allt ser bra ut och att det är fint o.s.v.
Så ska hon fortsätta med att undersöka hjärtat, och det täcker hela bildskärmen och vi får se hur det pumpar på.
Men då blev hon tyst.
Först tänkte jag inte på det, men sen blev jag orolig och ville verkligen höra att det var fint och jättebra.
Det kändes nästan som om mitt eget hjärta stannade för en stund, men sedan sa hon precis det, att allt såg fint ut och vi kunde fortsätta.


Vi ville få några fina profilbilder, men bebis var inte alls sammarbetsvillig och la sig alltid och tittade in i kameran : )
Så jag fick lägga mig på sidan och guppa och skaka och peta på magen för att han skulle lägga sig rätt, men han vägrade.
Liten men envis.
Men några bilder fick vi i alla fall, och jag kan inte sluta titta på dem.
Tänk att jag har en liten människa i mig.
Och han rör på sig lite då och då, så att jag kan känna mig lugn och vet att han har det tryggt och bra därinnne.



♥Älskar dig redan min lilla Viggo ♥